Den 13:e krigaren

Ibn Fahdlan lär ha varit en arabisk poet och diplomat som på 900-talet skrev om sina upplevelser i nordlandet, hos vikingarna. Den inte fullt lika poetiskt lagda författaren Michael Crichton, som i vår tid har klottrat ihop storsäljare som exempelvis [I]Jurassic Park[/I] och [I]Skamgrepp[/I], tar avstamp i Ibn Fahdlans berättelser och skapar här, tillsammans med John [I]Die Hard[/I] McTiernan, en matinéfilm om blod och ära. Och Ibn Fahdlans ande dunkar sannolikt förtvivlat sitt huvud mot närmaste minaret. Mycket till epik är det nämligen inte tala om i denna testosteronshow med [I]De sju samurajerna[/I]-komplex. Banderas, som alltså spelar araben i fråga, värvas av ett gäng nordmän som ska slåss mot en övermäktig och kanske övernaturlig fiende. Det går ganska bra - sedan var sagan slut. Dessutom på ett relativt rumphugget och icke tillfredsställande vis. Med tanke på alla de specialeffekter, ibland riktigt eggande sådana, som slösats i premisserna och under konfliktens uppbyggnad får nog de avslutande scenerna anses vara grovt förfördelade. Coitus interuptus, som det brukar heta. Men okej, det finns ändå en del omständigheter som gör att [I]Den 13:e krigaren[/I] får rätten att bära epitetet "acceptabel matinéunderhållning". Först och främst den efter omständigheterna avskalade tonen: det i genren ofta kvävande hyllandet av ära och offer, Gud och fosterland går som tur är på sparlåga, och Banderas lyckas faktiskt ge sin katt bland hermeliner en fläkt av en tänkande varelse (frågan hur han i det ständiga blodskaoset lyckas hålla sig nyrakad bör nog inte ägnas för mycket tankemöda). Att ha en hjälte härstammandes från det i USA så förhatliga Bagdad är för övrigt uppiggande uppnosigt. Titta noga, det lär nog dröja innan vi åter ser en bekännare av den islamska tron i en huvudroll i en bred amerikansk film. Övrig bonus upptäcks nog bara av svenska ögon. Birollsinnehavaren Sven Wollter mumlar i skägget på inmutat manér, och Maria Bonnevie ger upphov till styckets mycket kyska kärleksaffär. Det är dessutom alltid kul att få en värdemätare på hur omvärlden uppfattar oss, eller åtminstone våra förfäder. Nordbor pratar konstigt, baddar sår med kopiss och harklar i tvättfatet innan de låter nästa man tvätta sig. Men de är också orädda, okuvliga och känner ingen fysisk smärta. Inte heller själslig sådan. Men så hade å andra sidan dåtidens nordbor aldrig utsatts för TV-program som [I]Y-front[/I] och [I]Scoop[/I].