Dark Waters är ett lika märkligt projekt för regissören Todd Haynes som för filmens stjärna och producent Mark Ruffalo. Nog rymmer den verklighetsbaserade David och Goliat-berättelsen om advokaten Rob Billot, som tog sig an den amerikanska industrijätten DuPont, element av utanförskap och längtan. Känslor Haynes elegant fångat i filmer som Safe eller Far from Heaven. Men som här får träda tillbaka för filmens rent informativa funktioner.
Samtidigt har Dark Waters ett visst släktskap med just Safe, den psykologiska sektskildringen där Carol (Julianne Moore) utvecklar ett slags kemikalieallergi, eller ett slags foliehattsliknande tillstånd om man så vill. Dark Waters avhandlar avslöjandet att DuPont mörklagt kännedomen om de rent dödliga följderna av sina industrikemikalier, inte minst i avfallet från företagets teflontillverkning, i flera årtionden.
Det ligger som en grön hinna över det Amerika som skildras i Dark Waters. År av bedrägeri, blindgalna kor och cancersjuka sett genom ett dovt, mundant färgschema som lånar filmen en på samma gång vardaglig och giftig air. Den närmast sipprar ut i biosalongen. Och den smittande paranoian i Safe har förvandlats till institutionellt åkallad verklighet.
Det är glädjande att en skådespelare med Ruffalos dramatiska kvaliteter övergett dataanimerad hulkfysik och lila tights för Billots nittiotalssäckiga kostym. Samtidigt är det en rolltolkning minst lika fysisk som Hulken. Hakan är framskjuten och hållningen dålig, en plufsig förfulningsakt som ofta skymmer Ruffalos många kvaliteter. Men när det distraherar som mest från Billots idoga slit är Anne Hathaway, Bill Pullman och Tim Robbins välkomna scentjuvar.
Stickspåret om Billots längtan efter tillhörighet lyfter aldrig riktigt. Bättre lyckas Dark Waters som rent upplysande berättelse. Men också med dramats spänningsmoment - även om filmen klarat sig fint utan de mörkaste garagevråna och bilbombsnojerna - liksom med frustrationen i den långsamt tuggande rättsprocessen. Till slut är jag nästan benägen att likt Ruffalos Billot springa hem för att i panik slänga min sista teflonpanna.
