Senast fördummade producenten Jerry Bruckheimer bioduken genom [I]Gone in 60 seconds[/I] och nu kommer uppföljaren. Nej, inte till ovan nämnda hjärnsläpps-action, utan till trendskapande [I]Flashdance[/I]. Den massiva marknadsföringen för redan fram [I]Coyote Ugly[/I] på bärstol med epitet som "En häftig [I]Flashdance[/I] för 2000-talets biopublik med ett spektakulärt soundtrack". Men [I]Coyote Ugly[/I] är inte så vild och galen som den försöker påskina, utan innehåller en härligt god portion dubbelmoralism svept i ett slags innerligt patos, för [I]Coyote Ugly[/I] är, enligt kampanjmakarna, en postfeministisk film.
Så, det postfeministiska, skönsjungande babyfacet Violet (Piper Perabo) flyttar glatt till New York men möts av idel motgång: tradiga, stressade talangscouter och receptionister som inte orkar bemöda sig med att lyssna på hennes egenkomponerade musik. Men en dag när hon är ledsen och luspank så får hon syn på tre busfräcka, skräniga brudar i kroppstajta trikåer (Bridget Moynahan, Izabella Miko och Tyra Banks) som viftar med dollarsedlar på en diner. "Dom är här varje morgon och varvar ner", säger den godhjärtade dinerägaren som just bjudit Violet på äpplepaj. Hon frågar honom storögt och dreglandes "Är dom luder?", och han svarar med sänkt röst: "Nej, dom är coyotes".
Snart provjobbar Violet på baren Coyote Ugly - där långbenta bartenders ålar sig fram, tänder eld på bardisken och ropar i en megafon så fort någon beställer vatten - och man behöver ju inte vara med i Mensa för att inse att "Violet snart bryter sig ur sitt skal och äntligen får användning av sin sammetsröst och sexiga utstrålning när strålkastarljuset till sist vänds mot henne", som det så vackert är uttryckt i pressmaterialet.
Scener som den när ett trettiotal biffiga grabbar går bärsärkagång framför barchefen Lils disk, och det korsklipps mellan Violets skakande rådjurögon, den odefinierbara pöbeln, Lils förtvivlade moderliga och en liten, liten söt mikrofon som ligger och darrar vid Violets fötter - tills hon tar upp den och trevande börjar sjunga, ger mig ett hejdlöst behov av att krypa ner under biofåtöljen framför mig. När pöbeln så småningom sansar sig och får nåt annat att titta på så kikar jag försiktigt över stolskanten och möts av inget annat än Lils matroniserande, nöjda blick. Jag tror att det är just det momentet som kallas för "egoförstärkande omgivning" i pressmaterialet. I vilket fall som helst så var det en omtumlande upplevelse som genomsyrade hela mitt väsen.Coyote Ugly
Skådespelare:
Regi:
