Ciderhusreglerna

Hallströms nya är lite som kokt potatis. Svår att tycka illa om, minst lika svår att älska. Jämntjockt spänningsberövad men duktigt genomkokt. Vid det här laget har han mutat in ett tämligen fredat hörn åt sig, av finstämt underfundiga och, som det brukar heta, "varma" filmer om små människor i små sammanhang. Inte sällan, efter [I]Mitt liv som hund,[/I] har det handlat om inkännande porträtt av känsliga pojkar på randen till ett vuxnare liv. [I]Ciderhusreglerna[/I] är inget undantag. Men bortputsad är den lite kantiga charmen och stilla revolten i Hallströms senaste svenska film, kvar finns ett omständligt berättat och välpolerat drama utan en enda vass kant. Hallström själv flyter mest kring på ytan. Liksom på Tobey Maguires monotont småleende Homer Wells studsar alla potentiella problem och svårigheter av filmen som vattendroppar på en välmående and. Inget är jobbigt; incest, aborter, kärlekssvek, etermissbruk, övergivna barn - allt avfärdas med ett svalt leende och en tröstande vit lögn. Inte så att det saknas ämnen som skulle kunna väcka känslor eller kontroverser, det finns bara ingen vilja att ta tag i dem. Hallström är ingen vän av provokationer. Han har i stället valt att ägna sin energi, och sin talang, åt att skapa ett väloljat och finsandpapprat drama, snyggt producerat, kompetent och välspelat (Michael Caine är mycket bra som etersniffande patriarkdoktor). Det är inte dåligt, det är bara ointressant. För er som, liksom jag, inte läst den roman av John Irving som filmen bygger på kan jag avslöja att handlingen utspelar sig under andra världskriget, inledningsvis på ett barnhem i amerikanska Maine, där Caine är dokorn som "adopterar" ett av barnen (Maguire) och lär upp honom som sin arvtagare. Men Maguire lockas av världen utanför barnhusets portar och ger sig av för att se havet, bli förälskad och plocka äpplen på en farm. Jag ska inte avslöja hur det slutar, bara åter konstatera att revolter inte har något att hämta i den här berättelsen. Kanske är det lika mycket manusets, skrivet av författaren själv, som Hallströms fel att filmen blivit ett så slätstruket stycke Hollywood. Alltför många ämnen ska trängas in på alltför kort tid och det finns, trots att filmen är dryga två timmar lång, ingen tid till fördjupning eller problematisering. Kanske är det dags för Hallström att göra ett inhopp i Sverige igen, och försöka snåra sig ut ur Hollywoods krav och stora produktionsapparat och in i något mer intimt och engagerat. (Premiär 4 februari)