Första världskriget har just slutat och Tysklands öde ska avgöras av de segrande makterna, samtidigt som den amerikanske presidenten Woodrow Wilson är ute på en segerrik Europaturné. Någonstans på den franska landsbygden finner vi samtidigt familjen till en av Wilsons rådgivare. Sonen i familjen, Prescott (Tom Sweet), har med sitt androgyna liksom förföriska hårsvall ett änglalikt yttre. Men bakom hårlockarna döljer sig titelns blivande ledare, och ett kanske inte rakt igenom ondskefullt barn, men ändock tillräckligt förvirrat för att sälla sig till Damien och andra fiktiva illbattingars led.
Brady Coberts regidebut The Childhood of a Leader är minst sagt löst förankrad i Jean-Paul Sartres En ledares barndom (den avslutande delen i novellsamlingen Muren), men den övergripande frågan är ju densamma: vad formar en diktator? Som svar serverar Cobert tre kapitel baserade på den unge Prescotts trotsiga utbrott, under vilka den freudianska tematiken samt skådespelet för tankarna till Lars von Trier och David Cronenberg både en och två gånger.
Den mångfacetterade musikern Scott Walker har bidragit med en mästerlig orkestral tonsättning som ihop med Lol Crawleys mättade foto sätter filmens stämningsfulla anslag, och dessutom för tankarna till Alfred Hitchcocks sextiotal. Men i övrigt, och trots att hantverket förblir gediget filmen igenom, är suggestion inte dess starka sida. Walkers imponerande stråkar blir ibland lika påträngande övertydliga som en lång närbild på Prescotts fransklärares bröst. Dessutom påtvingas vi en överflödig epilog, för att verkligen driva hem någon slags poäng.
Måhända har det också att göra med att filmens undersökning av ondska tycks dröja sig kvar i Sartres tidevarv. Förväntas vi köpa oidipala trauman som ondskans rot? Det blir nästan lite genant. Synd, när det i övrigt finns så mycket gott att säga om den här ledarens plågade barndom.
