François Ozon är tillbaka med en fars à la1930-tal. I Brottet är mitt drar den fattiga skådepelaren Madeleine (Nadia Tereszkiewicz) och advokaten Pauline (Rebecca Marder) nytta av mordet på en känd person. Men Ozon lyckas inte skapa fart och fläkt. Trots en vacker och historisk korrekt scenografi och kostym samt att den inledande delen både känns Hitchcock och Agatha Christie blir detta en komedi utan humor. En blek kopia av musikalen Chicago. Upplägget känns i alla fall lånat, till viss del.
Brottet är mitt är full av klumpiga och fåniga biroller med roliga namn. Damernas hyresvärd är en svettig och trind småborgare med namnet Mr Pistole. Domaren Rabusset är en dum Inspector Clouseaukopia med en löjlig mustasch. Åklagaren Vai en mansgris med dubbelhaka, och så vidare. Skådespelarna ser ut som karikatyrer från Cluedo och den snabba och kvicka dialogen känns bara gammal och redan gjord. Ett överspel gör heller inte saken bättre. Isabelle Huppert gör en avdankad grand old lady, numera långt borta från de stora scenerna, i en liten biroll men lyckas inte göra något med den. Är det en stilövning Ozon vill visa på? Att han är en duktig regissör har han visat flera gånger men det är uppenbarligen drama som är hans genre.
Med all tydlighet blir det inte speciellt roligt med denna typ av screwballkomedi. Man längtar efter att se en sådan film med Cary Grant istället, från det riktiga 30-talet. Han kunde han. Brottet är mitt visar är att även om man inte talar franska så har dålig buskis ett universellt språk.
