Broken

Allt går sönder i Broken. Det börjar med att elvaåriga Skunk blir vittne till en misshandel utanför sitt hus. Något som i sin tur utlöser en rad andra våldsamma händelser. Misstänksamheten växer mellan grannarna. Gradvis trasas radhusområdet sönder. Det är den visserligen spännande men ganska konventionella ramhandlingen. Den som gör mest väsen av sig. Men sedan finns där också något annat som inte alls är lika bullrigt och dominant. Snarare lite försynt och alldeles, alldeles underbart. Och det är allt det som rör Skunk och hur hon uppfattar världen. För det är i de scenerna som det verkligt intressanta dramat utspelar sig. Det mellan Skunk och hennes pappa, bror och pojkvän. Där på gränsen mellan barndomen och de begynnande tonåren. Egentligen alla de scener som inte nödvändigtvis för handlingen framåt. Det är också där regissören verkligen visar att han är i form, både vad gäller musikläggning och klippning.
Mot slutet tar tyvärr det stora dramat återigen över i ett vansinnigt melodramatiskt crescendo. Tråkigt nog går också något av allt det underbara med Broken sönder då.