Orsaken till att jag aldrig riktigt förstått mig på Hongkong-actiongenrens särart är att det mest handlar om action som råkar utspela sig i Hong Kong, visserligen med lite mer bensprattel än vanligt. Om ni frågar mig skulle man lika gärna kunna ha Flen-thrillers, Upplands Väsby-SciFi och Norrtälje-romcom.
[I]Breaking News[/I] lanseras som Hongkong-action trots att i princip inte ett enda slag utdelas, här är det istället pickadollerna som får tala. Öppningsscenen är en sex och en halv minut lång tagning som innefattar skottlossning, skottlossning och ännu lite skottlossning. Först efter femton minuter kan folk börja kommunicera med varandra i en lugn och sansad ton igen. Nej, vi pratar inte Angelopoulos här.
Däremot är det ett slags mediekritik regissören Johnny To så småningom ger sig på. När TV-kamerorna filmar hur en polisman ger upp inför skurkarna (som allesammans ser ut som art directors på någon framgångsrik Hongkong-byrå) istället för att slåss till sista blodsdroppen, får stadens invånare nog. Nu gäller det för polismakten att återfå folkets förtroende. Man får ett utmärkt tillfälle när man hittar skurkarnas gömställe i ett hyreshus. Tio minuter senare har polisens egen PR-byrå fått ihop en färdig pressrelease.
Det är som sagt sällan man direkt överraskas av en Hong Kong-action. Däremot finns här korn av en humor som jag inte sett så mycket av tidigare. Som när polisen har slängt ihop en PR-rulle med kollegor som vittnar om det ädla i att vara just polis. Eller när man använder utsökt, asiatisk matlagning som vapen i kampen om allmänhetens sympatier. Hemma hos sin gisslan drar två av bovarna på sig förklädena och wokar till en liten festmåltid. En riktigt rar malebonding-scen. Sedan vrider man webkameran mot matbordet så att hela Hongkong ser vilka mysiga gangsters de är. Genast skickar polisen efter takeaway åt sina mannar och ser till att även det dokumenteras.
Tyvärr har man inte lagt ner särskilt mycket energi på att skildra hur mediafolket själva resonerar kring detta desperata försök att skapa sympati. De är här bara en anonym massa, nyttiga idioter med teleobjektiv på andra sidan avspärrningen. Som vanligt när mediekritik ska föras fram på film sker det i form av grovhugget schabloniserade TV-fotografer med kameran ständigt på axeln och aggressiva kvinnliga reportrar med enorm mikrofon i högsta hugg, redo att till varje pris ordna högre tittarsiffror åt DDT-TV/TBC-TV/ABF-TV etc. Det känns ganska omodernt.
Samtidigt är det lite märkligt att det anses betydligt mer moraliskt förkastligt att utnyttja media för sina egna syften än att peppra obeväpnade människor fulla med bly.
Skådespelare:
Regi:
