Cate Blanchett är en naturkraft i Blue Jasmine, låt oss få det ur världen direkt. Hon spelar den självupptagna och vilsna Jeanette, som bytt namn till Jasmine för att det låter mer kultiverat. I åratal har hon levt flott på sin makes framgångar, men när han förlorar alla sina pengar och de skiljer sig, tvingas hon flytta in hos sin mindre lyckade syster som hon försummat i åratal.
Allen måste ha kollat en hel del på HBO:s Boardwalk Empire, för här dyker flera av seriens skådisar upp och utgör delar av den fantastiska ensemble som gör varje scen till en fröjd att se. Alec Baldwin, Sally Hawkins och Louis C.K. briljerar också. Men det är Blanchett som dominerar. Hon är bortom trovärdig som neurotiskt vrak och skiftar blixtsnabbt mellan sinnesstämningar utan att någonsin fumla. Och Allen tar oss lite närmare än vi är beredda på och ger filmen en något mörkare aura än förväntat.
Sensmoralen (välj mellan 1. ”ditt förlutna hinner alltid ikapp dig” och 2. ”att placera din lycka hos någon annan gör dig olycklig”) må ibland bli övertydlig, men det är en petitess i en film som är Woody Allens bästa sedan 2005 års Match Point.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2013.
