Black Swan handlar i första hand om en otroligt snygg, psykiskt sjuk människa. I andra hand om hur denna människa, Natalie Portman kan vara så smal. Men det glömmer man snabbt.
Black Swan har samma uppbyggnad som klassisk myt, tekniskt skickligt utfört, mättad med symboler och skönhet, där ytskiktet mycket väl bara kan ses som en metafor för just mytiska teman om död, sex, ungdom och förruttnelse. I denna saga förlagd i en människas fysiska kropp, åldrandet, sexet, blodet, självdestruktiviteten. Black Swan alluderar på den svarta svanen i Tjajkovskijs Svansjön, där denna får stå för Natalie Portmans mörker, dunkla drifter, något hon har rätt mycket av. Det hela utspelar sig på baletten i New York och på ett icke-övertydligt sätt täcks en enorm romantik, innefattade Manhattan, balett och besatthet. Alla rollprestationer är fantastiska. Trots att huvudkaraktären äger mycket av de mytologiska karaktärernas ensidighet – som en gudinna med endast en egenskap som människan ska lära sig av – är den lidelsefullt och fullblodigt genomförd. Det är kött hela tiden, om man säger. Winona Ryder och Mila Kunis är också kristallklara. Det är kvinnornas film utan att bli en kvinnofilm. Tillsammans kryssar de igenom och väjer för klichéer i form av konstnärsmän, rosa tyll och duktiga flickor.
