När männen kallas till fronten under första världskriget tar kvinnorna över ansvaret för gårdarna på den franska landsbygden. I familjen Sandrail är änkan Hortense (Nathalie Baye) överhuvud. Hennes två söner är inkallade och hon driver gården tillsammans med sin dotter Solange (Laura Smet). För att underlätta det mödosamma arbetet anställer Hortense den föräldralösa Francine (Iris Bry i en lysande skådespelardebut) som blir en del av familjen. De tre kvinnorna bildar filmens kärna, samtidigt som makar och söner på permission dyker upp för att sedan försvinna igen. Bud om stupade kommer i form av en svartklädd statlig funktionär som uppenbarar sig som en dödsängel på tröskeln till den drabbade familjens hus. Men även de levande männen är vålnader i pastoralen. Med varje hembesök kommer vetskapen om att nästa farväl kan vara det sista, och de som överlever är inte längre helt sig själva.
Beskyddarna bygger på en roman av samma namn från 1924 av Ernest Pécheron. Filmen är över två timmar lång och rör sig i ett ibland provocerande sävligt tempo, med ett fåordigt manus och mycket sparsamt ljudspår. Det långsamma berättandet kan tyckas pretentiöst, men gör också att tittaren får tid att tänka till punkt, utan manipulation och påtryckt spänning. Det slitsamma gårdsarbetet skildras på ett närmast fetischerande vis, som ändå går att förlåta eftersom den olidliga skönheten i filmfotografen Caroline Champetiers bilder kommer att stanna kvar länge. I måleriska tablåer rör sig kvinnornas arbetande kroppar i ett idylliskt landskap. Samtidigt är träligheten så påtaglig att jag tycker mig känna valkar bildas i mina händer medan jag tittar. Åren går, och i sinom tid underlättas arbetet av moderna jordbruksmaskiner. Samma modernitet som ökar avkastningen på gårdarna tar också livet av och traumatiserar männen vid fronten med aldrig tidigare skådad effektivitet.
Trots att ensemblen leds av tre kvinnor drivs handlingen tråkigt nog framåt av männen i dess utkant. När Hortenses son George besöker familjen får han upp ögonen för Francine. De två inleder ett förhållande som sår fröer för konflikt och svartsjuka inom familjen Sandrail, och som tyvärr är filmens minst engagerande spår.
