Ju mindre man vet, desto bättre. Jag tänker inte diskutera intrigen, fast jag har lust. I stället säger jag så här: [I]In the Bedroom[/I] är en okomplicerad och rättfram film som vem som helst kan förstå och gripas av. Den står och väger på gränsen till konstfilm, men blir varken patetisk eller pretentiös. De fantastiska skådespelarna spelar ett gott manus så rättframt och omedelbart att man blir besviken när det händer saker. Det småskaliga triangeldrama som är filmens första fokus skulle räcka till som det är.
Marisa Tomei är den frånskilda tvåbarnsmodern. I den här naturalistiskt spelade omgivningen lider hon kanske en smula av sin stökiga spelstil, den som för tio år sedan gav henne en välförtjänt Oscar för komedin [I]My Cousin Vinnie[/I]. Hon är nominerad för [I]In theBedroom[/I] också, kanske för att akademin inte vågade uppmärksamma William Mapother som bara gör sin första huvudroll och det dessutom i obehaglig mustasch. Han är ex-mannen, ett filmiskt ärkerövhål, men hjärtskärande. Tänk er en slags fulare Sean Penn utan maneren. Trion fullbordas av den nye pojkvännen som Nick Stahl (Bully) spelar småskaligt med självsäkerheten hos en kille som vet att han om ett år kommer att vara en riktigt stor filmstjärna.
Den vissheten har inte alla de gamla människor som i övrigt befolkar filmen. Sissy Spacek (Carrie) gör en comeback i Ellen Burstyn-klass, pålitligt suverän. Men det är de gemensamma scenerna med Tom Wilkinson som gör filmen Det känns först som om han spelar i cirklar kring Spacek, men i längden går det inte att bena ut vem av dem som egentligen bär scenerna. Alla biroller befolkas av trotjänare från film och TV. Likt Wilkinson har de saknat tillfällen att riktigt lysa. Regissören Field låter dem spela. Han har den goda smaken att inte göra detta till en film om ålderdom eller "vanliga människor".
Todd Field (f. 1964) är en underlig karaktär. Han är skådespelare men tycks älska film; mellan varven har han jobbat bakom kameran med alla möjliga uppgifter. In the Bedroom har han producerat och skrivit själv, men miraklet är hans regi. Field skapar ett utrymme för skådespelarna att vara så bra de kan, precis som man kan känna att Dogme-filmare gör ibland. Men visuellt är Field kontrollerad. Landskapet, husen och det klarvita dagsljuset är alla visuellt lika viktiga som skådespelarna. Som filmskapare står Field närmast Atom Egoyan (Ljuva morgondag). Berättandet påminner om Takeshi Kitano (Hana-bi); fast Field är mindre överväldigande och behöver därför inte humorn som motvikt.
Premiär 19 april.Skådespelare:
Regi:
