Beach

Det finns faktiskt ett generalknep för att göra svensk och utländsk film mer intressant och sevärd: Avskaffa alla boklådor och bibliotek. Det låter kanske drastiskt men det skulle onekligen förpassa problemet: "Hur göra bra film på bra bok?" till evigheten. Boken har som bekant ett gigantisk övertag vad gäller karaktärsutveckling, målandet av scenerier och har, i bästa fall, bredbandsanslutning rakt in i huvudpersonernas känsloliv. I det här sammanhanget ter sig romanen [I]Beach[/I] som kungen av alla futila adaptioner. Få böcker lever nämligen så totalt på suggestionens kraft - suggestionen som ligger i huvudpersonen Richards stegrande alienation, hans gradvisa metamorfos från "normalt" inkännande medlem i ett "normalt" samhälle till en dysfunktionell individ med storhetsvansinne, samt, inte att förglömma, i lockelsen att finna ett orört strandparadis i tropikerna. Författaren Alex Garlands bästsäljande debutbok må sakna ett och annat i djup och tyngd - den försvinner relativt snabbt ur psyket efter sträckläsningen - men som en studie i gruppdynamik och västerländsk kicksökning är den utomordentligt spännande. En ren och kraftfull illusion, helt enkelt. Och således närapå helt omöjlig att göra rättvisa på vare sig teaterscen, bioduk eller flanellograf. Danny Boyle, regissör till [I]Trainspotting[/I] och andra "ungdomliga" filmer, är handplockad för ändamålet, och har helt klart varit medveten om problemet. Faktum är att han snarast verkat bli förlamad av insikten. Han och hans anhang har gjort som de flesta andra adaptörer, det vill säga komprimerat, skurit och förenklat. Till skillnad från lyckade operationer, som exempelvis den fortfarande regerande [I]Gudfadern,[/I] har Boyle inte lyckats linda in berättelsen i en egen och/eller eggande vision, vilket tyvärr ger filmen en torrt redogörande ton. De avhopp från boken som görs, och som inte är tvingade av filmens relativt sett begränsade längd, är desto dummare, och i vissa fall tydligt publikfriande (det handlar bland annat om ett antal sexscener som DiCaprio själv lär ha forcerat fram). Riktigt illa är det att man inte är i närheten av att lyckas med skildringen av äventyrets motor: Richards mentala problem. Av huvudpersonens psykos bidde bara en lättare snuva. Ungefär. Nej. Det är ingen överraskning, men besvikelsen är ändå stor. Det som i original tedde sig som en uppdaterad [I]Flugornas herre[/I] slutade sina dagar som en aningen mörkare nyans av [I]Den blå lagunen.[/I] Det är tur att det finns böcker. (Premiär 17 mars)