Jag måste erkänna att jag först var skeptisk till den polariserande ramhistorien: Kapitalismen är ond. Fattiga arbetare är goda. Check. Dels är den gjord, men ett allvarligare brott är att det inte för konsten framåt. Snabbt var detta glömt.
En historia om moderna kastsystem nedsmetad i kaliforniska solnedgångar pushades fram. Ett långvarigt förtryck, suddigare än antisemitism, men besläktad med det gemensamma minnet om arbetsläger. Människans olika värde som exponentiellt höjs och sänks i hudfärgskurvan. Fredrik Gertten sa i en intervju att filmen inte är journalistik, utan berättande. Med sanningsserumet ställt på hyllan fördjupas dokumentären. Och i sviterna av Doles stämning efteråt förflyttas åter fiktionens gränser. Based on a true story at its best. Men ingen gör så mot mitt landsfolk, det säger jag bara. Det här kan också ses som en härlig advokatfilm. En David mot Goliat, där en liten analfabet med brunt skinn för första gången får träda in i myten. Det är bra. –CRFN
