En gammal regissörssanning lyder att det inte finns något svårare än att regissera barn och djur. Nu förekommer inte särskilt många barn i den nya filmen om grisen Babe, men i gengäld lär det under inspelningen ha passerat drygt 900 djur framför George Millers kamera. Låter som en Oscarnominering för regi, så god som någon.
Första filmen om den lille australiske grisen var nominerad till bästa film, något som knappast uppföljaren behövde oroa sig för. Inte för att den nödvändigtvis är mycket sämre utan för att nyhetens behag nu är över. Det är skojigt att se riktiga djur prata som folk mest. Men gärna inte mer än en gång. Inte ens om de svenska rösterna, som här, torde representera landets samtliga gångbara dialekter.
I första filmen undgick Babe att förvandlas till skinka när han påstod sig vara fårhund. Babe återvänder nu som hjälte hem till byn och till gården. Där visar det sig gå lite knackigt för hans "människor", vilket leder till att bondmor och Babe åker till stan, där Babe ska tjäna pengar på att inviga något jippo. Givetvis kommer de inte dit och givetvis är det den gamla trötta historien om hur hemsk storstaden är och om hur mysigt det är på bondvischan.
Men varför reta upp sig på sådant? Det här är ju ändå något av en egen genre. Och en hyggligt oskyldig sådan. Så istället koncentrerar jag mig på själva hantverket, och konstaterar att fusket syns bäst i närbild. Djur rör ju inte på munnen som man vill att de ska göra. Där har datatekniken gått in. I vissa av masscenerna på avstånd roar jag mig med att räkna hur många djur som är uppstoppade. Men hur jag än räknar så finns här tillräckligt av imponerande scener där djurtämjarna och regissör Miller i alla fall ska ha en eloge och kanske rentav en nyinstiftad nominering i grenen Tålamod. Denna gången. Men om det börjar pratas om ännu en grisfilm så kommer även jag att förorda att Babe ska bli skinka.
Babe: Pig In The City
Skådespelare:
Regi:
