Akira

2019. Trettioett år har gått sedan Tokyo ödelades och ur ruinerna har Neo-Tokyo fötts. Det är en stad fylld till bredden av korruption, politisk oro och ungdomar på glid. Kaneda och Tetsuo dras, efter en konfrontation med ett rivaliserande motorcykelgäng, in i den ena konspirationen färgstarkare än den andra, som bland annat leder till att Tetsuo ska försöka hantera sina övernaturliga krafter. Galenskap väntar. I kvadrat.

Akira är ett verk med pulserande energi. Med blinkande, nästan vibrerande färger är Tokyonatten aldrig sömnig. Den neondränkta stadsbilden intar samma karaktär som de känslostinna ungdomarna: måtta finns inte. Livet ska levas, och kännas, till fullo. Dygnet runt, hela tiden! På samma sätt är miljöerna överdådiga till bredden. Av liv och spänning. Den känslan fångas, och gestaltas, med skicklighet genom bombastisk musik, utsmetade fartlinjer efter motorcyklarna i deras vansinnesfärder, blinkande lampor och en handling som är överfull på olika knasiga och storslagna inslag. Akira är ett bombardemang för alla ens sinnen.

Det är enkelt att hänföras av hantverkets spännvidd. Det är så mycket som händer på en och samma gång. Explosioner, övernaturliga krafter och folk som skriker för full hals. Jag blir tagen av den mängd sensationer som överöser mig. Men också avdomnad desto längre filmen leder. Jag hade gott nöjt mig med en något mer avskalad rivaliserande gäng-film i de oförglömliga neonljusen, men även i sin maximalistiska form är Akira en film att minnas.

I slutändan väger självförtroendet i att vara så övertygad om sin egen storslagenhet tyngre än den lätt molande huvudvärken filmen ger mig. Är man mottaglig för ett grandiost spektakel, i ordets sanna mening, så ska man inte missa den här filmhistoriska milstolpen. Filmen är absolut lika potent och minnesvärd som när den kom ut 1988.