24 Hour Party People

Roger Wilson 21:26 4 Feb 2003
Manchester 1976 - 1992: Factory Records, Haçienda, Joy Division, New Order, Happy Mondays. Och en massa knark. Att göra en film om en epok som tog slut för bara tio år sedan är förstås förknippat med en rad problem. Viktigast: alldeles för många som var med på riktigt lever fortfarande och kommer att ha synpunkter på allt. Regissören Michael Winterbottom (Welcome to Sarajevo) löser det med en fet disclaimer en bit in i filmen, ungefär: "om du måste välja mellan sanningen och legenden, välj legenden". Ortodoxa fanatiker som ligger och runkar till sifferkombinationerna i Factory Records katalogiseringssystem kommer ändå alltid att ha invändningar - och i stället för att bry sig om dem har Winterbottom skitit i objektivitet, måsten och realism, och gjort en rörig, självmedveten och faktiskt riktigt charmig film. Fokus ligger inte på musiken och musikerna i sig, utan mest på Tony Wilson - drivande kraft, och visionär i det märkliga bygge av pretentiösa poser, punkattityd och dåligt affärssinne som kännetecknade både skivbolaget Factory och klubben Haçienda. Wilson spelas av komikern Steve Coogan (Knowing Me, Knowing You) som tydligt markerar både subjektiviteten och distansen i filmen genom att ständigt gå in och kommentera det som händer, peka ut cameos och komma med faktauppgifter. Trots de välgörande insatserna så ska man nog leta någon annanstans om man vill ha en pedagogisk introduktion till Manchesterscenen. 24 Hour Party People är mer en summarisk och rätt stökig sammanfattning, även om den efterhand allt mer förvandlas till en publikfriande hitparad av sköna vandringsmyter och sanna vändpunkter - som hur Wilson skriver Factorys programförklaring och kontrakt med sitt eget blod, eller hur Happy Mondays kaosartade och crack-stinna skivinspelning på Bermudas spårar ur och blir hela skivbolagets fall. The Great Rock´n´roll Swindle spökar någonstans i bakgrunden som estetiskt ideal när Winterbottom skapar sitt kontrollerade kaos. Resultatet blir prestigelöst och oförutsägbart. Och framför allt fångar filmen i sitt uttryck hela den hemtrevligt anarkistiska attityd som Manchesterscenen förknippas med. Enda bristen är väl kanske att det blir lite väl mycket Tony Wilson och Steve Coogan. Det skulle nästan behövas en film till för att få balans i historieskrivningen. Kanske får resten av Manchester chansen någon gång i framtiden. Julien Temple gjorde ju The Filth and the Fury för några år sedan, där Sex Pistols äntligen fick ge sin syn på allt som hände, sådär 20 år efter The Great Rock´n´Roll Swindle. Kanske får vi veta mer om resten av Manchester någon gång runt 2022?
24 Hour Party People
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.