21 Bridges

Ett rån går fel. Flera poliser mördas i det efterföljande tumultet. Under en svettig och intensiv natt stängs förbindelserna mellan Manhattan och fastlandet ner: innan solen går upp ska mördarna vara fast. Andre Davis (Chadwick Boseman) leder insatsen, men känner sig snabbt ensam i sin oböjbara moralitet.

Titeln åsyftar de tjugoen broar som sammanbinder Manhattan med resten av New York. Det får en att tro att stad-under-belägring är filmens kärna, vilket det väl till viss del också är.  Men den tickande klockan, som för varje passerande sekund ska driva upp pulsen, är i Brian Kirks händer rätt uddlös. Istället blir berättandet, vars perspektiv av någon anledning hoppar fram och tillbaka mellan polisen och mördarna, ofta hafsigt. Filmen är inte tvetydig, den tråcklar till det i onödan. Upplägget drar annars lätt tankarna till Flykten från New York och det är inte utan att jag önskar att filmen omfamnat actiongenren mer än vad den gör.

Dramat i filmen kretsar kring arvsbunden, moralisk övertygelse och hur man förhåller sig till en värld där sanningen framstår som föränderlig efter ens egen agenda. Båda spåren berörs bara på ytan. I en film som lutade mer åt sprakande actionsensationer hade det varit gott nog, men när den här tillförlitar sig så pass mycket på drama, med intention att problematisera, är det i det grundaste laget. Med det sagt: det är en rätt habil rulle. Den är stundtals spännande. Tiden går inte långsamt. Mycket på grund av Stephan James, som spelar den ena mördaren, som med sina lidelsefulla ögon ger sin karaktär patos.

Filmen är dock otvivelaktigt i behov av en starkare identitet. En tydligare riktning. Att bara vara duglig, och lyckas undgå att vara regelrätt dålig, är i slutändan inte en särskild avundsvärd kvalitet.