V2/BonnierAmigo

Sans Fusils, Ni Souliers, A Paris är något så ovanligt som en lyckad live-skiva. Eller, ganska lyckad i alla fall.

Trots att de alltid låter bra låter de aldrig någonsin det minsta egna.Vänta lite, jag har det på tungan. De låter som... som... de låter som Big Audio Dynamite. Nej, vänta. Mera som Psychedelic Furs, faktiskt. Eller, förresten, inget av det, de snor ju rätt av från Happy Mondays. För att inte tala om från alla sina grannband hemma i Brooklyn. Så där famlar man fram medan man lyssnar på Amazing Baby, som trots att de alltid låter bra aldrig någonsin låter det minsta egna.

Ett härligt potpurri för den nostalgiske pandapoparen. Men inte mer.Det är dansanta koklockor, fyndiga bryggor, svängiga gitarrer och melankoliskt framförda kärlekssånger. Det är minnesbilder av händer i luften och snurriga dansgolv och par som hånglar i gräset. Det är ett härligt potpurri för den nostalgiske pandapoparen. Det är en skiva att ge till lillsyrran med taskig musiksmak för att konvertera henne till den goda sidan. Men mer än så är det inte.