Jag har nog aldrig så desperat önskat mig födelseåret -86 som jag gör idag. Jag har aldrig önskat det överhuvudtaget, tonåren är överskattade. Men så ser jag Mike Skinner stå och vråla uppe på en högtalare på Göta Källare, eller den rakade åttaåringen som äger gatan i Audio Bullys video till [I]We Don't Care[/I], eller Pharrell Williams med bar överkropp cykla omkring på en BMX till tonerna av Provider. Jag skulle hugga av mig ena armen för att vara 17 år just nu. 17 år och The Streets i hörlurarna. Det kan inte finnas nåt mäktigare soundtrack att vara 17 år till.
Nu är jag inte det, utan lite mer oimponerad och måttlig. Ska upp och jobba imorgon, kan inte bära den där för jag har så taskig rygg, nej dricker jag ett glas till nu så kommer hela dagen att vara förstörd imorgon, jag pallar inte att hoppa upp och ner även om det är Mike Skinner som ber om det, jag har ju högklackat.
Audio Bullys får mig att vilja vara yngre. Radio Dept. får mig att känna mig äldre.
Jag blir nostalgisk över patetiska saker: när Hannas Krog var Hemma (och Lo-fi för övrigt fortfarande var en Laglig musikterm). Flest sjuor när hon dör vinner. Jesus & Mary Chain. Sebadoh. Popsicle. Henrik Berggren i svart kostym som satt i skräddarställning var än man vände blicken.
Radio Dept.s sångare Johan Duncanssons röst är lugnande, som pilotens genom en spräckt högtalare på ett flygplan, klockan 05:30, strax innan landning på ett regntungt Heathrow: "1995 is missing buses, it's walking 15 miles just to see your love...1995 is cutting classes..."
Trots bruset så är det tydligt. Han minns också. 1995.
Radio Dept. var mitt soundtrack då.
Visst, under andra namn och med bara snarlika melodier, men jag kan dem, utan och innan. Han varnar för det också, precis i början. "You will have us figured out soon. Too soon." I det ögonblicket är de ett skrapigare Belle and Sebastian i Todd Solondz [I]Storytelling[/I].
13 låtar senare har jag ringt runt till gamla skolkompisar, precis som Paul Giamattis rollfigur Toby gör i den filmen. För att prata My Bloody Valentine (Toby ringde i och för sig mer för att han ville ligga med någon, om jag minns rätt). Radio Dept. skriver fantastiskt banala popmelodier som fäster blicken långt bort i fjärran. De gömmer sig under hinkvis med effekter men skyller förmodligen bruset på få kanaler. De har allt jag begärde 1995. Eller så är de ett hopkok av allt som var 1995. Mitt band då. Tyvärr inte nu längre. Jag är för oimponerad, har taskig rygg och måste upp och jobba imorgon.
[I]Skivan släpps den 21 februari. [/I]
Skivbolag:
Artist:
