Alla som trodde att Russel Brands 15 minuter var över kan förbereda sig på ytterligare två timmar i tortyrkammaren. Här spelar han Arthur, en svinrik, ansvarslös slacker som förväntas väcka sympati hos tittaren när han tvingas gifta sig med en snygg och framgångsrik kvinna (eller, han kan avstå men då måste han leva som en vanlig människa – oh, the horror).
Förutom att ha en svensk titel som skrämmer iväg snarare än tilltalar är Dumma mej själva definitionen av konventionell. Bebisgulliga sidekicks, roliga röster och en pengagenererande komedisnubbe (Steve Carell) i huvudrollen.
Det är Russell Brands allmänna leverne, snarare än att han skulle vara en briljant komiker, som fascinerar. Ska man vara krass gör faktumet att han är engelsman att han får extra mycket kredd (alla vet att grovt språk låter roligare på fisförnäm brittiska) och med sin glamrocklook, sitt forna drog- och sexmissbruk och sina skandaler är han som en relik från det sena åttiotalet.
