Spänn kvasten eller vad det är man gör; det är dags för den sista (och i mitt fall kanske enda)
Harry Potter-filmen.
Först en drink i trolleri-turkos eller -rosa i Grünevaldhallen i Konserthuset. Kön var lång och duvorna många. Taket oerhört vackert, men vackrast min fru. För säkerhets skull visas bakom kulissen-filmen på väggarna så att alla ska vara beredda på den enorma mängden green screen som kommer förekomma i filmen. Let’s go, jag är redo.
3D-glasögonjävlarna var såklart runda som onoff-o:n.
Filmen:
Grått. Funkar i böcker för att mörka ned stämningen och understryka ödesdigerheten. Slabba ett grått filter över en film och man når tyvärr inte riktigt samma resultat. Mer att man kanske blir av med all kontrast och allt som går att connecta med och spärrar in åskådaren i 2,5 timmars dunkel. Förstärk effekten genom att bespara honom/henne från leenden - såväl från karaktärerna som från åskådaren själv. Tänk ”Barnens detektivbyrå” - Grumpiness Galore.
Handlingen är lite som att spela rollspel; man kommer på under tiden man kör och ser till att ha riggat tärningarna. ”Vi måste gå till ett ställe vi aldrig har nämnt förut och känna oss fram” är ett framgångsrikt tillvägagångssätt. Man har alltid en passande magi till hands, och problemet med en värld där det alltid finns magier som upphäver balans, fysik och faror och alltid kan hända vad som helst är att det inte kan finnas nån fantasi där. Det är förbehållet den som kommer på storyn, eller den som läser boken och kan fylla på världen i sin egen takt. Griper tag? Nej. Får folk att minnas de positiva upplevelser de fick av att läsa böckerna? Ja.
Nånstans nära slutet av filmen får Harry linser.
PS. Nörd som jag är så har jag snappat upp att trailern för nästa Batman-film, The Dark Knight Rises kanske skulle dyka upp innan Potter, men det var något de plockat bort från premiärvisningen. Får hålla till godo med postern de släppte i morse.
P
