Tämligen händelselös onsdag. Vaknade klockan 14 efter att ha haft en sån där utragen, jobbig jävla dröm hela natten. Tenderar att ha det när jag har druckit Koskenkorva kvällen innan. Minns inte så mycket från drömmen men om och om igen gick min kompis Erik in på Svensk Fastighets Förmedling och totallackade på de anställda. Spottade och svor och hade sig eftersom de särskriver och således inte är en fastighetsförmedling att lita på. Tjatig dröm, onödig dröm, onödigt att skriva om.
Ja, sen kollade jag vad Jennie Hammar hade för sig på andra sidan jordklotet.
Hon stod och förberedde "italiensk mini-feast" eftersom hennes tjejkompisar skulle komma över på lunch.
Och tog sedan den här vägen till gymmet, bland annat.
Om man kunde vara någon annan människa skulle man väl ändå välja att vara Jennie Hammar. Eller hur.
Jag hade ju visserligen inga tjejkompisar att bjuda hem men nog fan kunde jag väl sno ihop en italiensk mini-feast själv. Men med det blev det ju inget av. Om inte innebandykufen i rummet mittemot diskar upp sin jävla makaronilåda cirka NU kommer jag att knacka på hans dörr inatt och han kommer att öppna, sömndrucken, förvirrad och innebandy-äcklig och SNABBT som fan drämmer jag till honom i huvet med mitt nya paraply och han singlar livlös ner på marken och jag släpar ut honom på gatan och gräver ner honom på kyrkogården - för så gör smarta mördare på film - och sen får jag väl helt enkelt ta och diska upp hans skit själv då. Köra en italiensk mini-feast någon annan dag.
Hursomhelst. Jag tog en promenad till slottet istället. Uppsala slott. Ett helt okej slott, faktiskt.
Men det var blåsigt och ganska så jävla sådär där uppe. Men jag tänkte att det kanske skulle bli ett fint minne, ett fint fotografi. Så skulle mina framtida barn peka och fråga "var är det här, pappa?" och jag skulle bli nostalgisk och typ "här var jag ung i Uppsala, ojoj vilka tider det var...VILKA tider..."
Men fotografen, ett förbipasserande fetto med ACQUA LIMONE-tröja (att man inte ens blir förvånad nuförtiden) var förstås en hejare på det här med fotografering.
Skitdag, förstås. Men jag ger inte upp. Jag är ingen jävla cry-baby. Jag kommer att göra samma sak imorgon, och dagen efter den, och dagen efter den, tills det blir som jag har tänkt mig.
