En sommar gick Barbados-Magnus Carlssons låt "Kom hem vi börjar om igen vi glömmer allt där ute är det så kallt kom hem försök på nytt igen" på radio hela tiden. Detta var kanske jobbigt för de flesta, men nog jobbigast för mig. Jag var femton och hade precis blivit ihop med min första flickvän och allt SKULLE ju egentligen vara så jävla bra - hon var fett eftertraktad och jag hade trånat efter henne under en längre tid - men just eftersom jag VISSTE att det var MENINGEN att jag skulle vara så jävla kär och bekymmerslös så var jag precis tvärtom. Rädd och bekymrad. Jag trodde jag var bög. Och jag ville inte vara bög. Jag ville vara ihop med den här tjejen. Men varje gång Barbados-Magnus Carlssons låt "Kom hem vi börjar om igen vi glömmer allt där ute är det så kallt kom hem försök på nytt igen" gick igång på radio så PIRRADE DET TILL UTAV BARA HELVETE. Som om jag var kär. Men inte i min första tjej. Utan i Barbados-Magnus Carlsson. Och kom igen, inte fan var jag väl kär i honom. Jag tyckte ju han verkade rätt mesig och sjöng framförallt jävligt dåliga låtar. Varje gång jag hörde det där fasansfulla introt till den där fasansfulla låten - och det verkade fan inte spela någon roll om jag valde Power Hit Radio eller Rockklassiker eller fucking Lugna Favoriter - så spelades låten hela tiden och jag tänkte förtvivlat att "det FÅR inte börja pirra i magen det FÅR inte". Men det gjorde det ju varje gång.
Hursomhelst. Tiden gick och Barbados-Magnus Carlsson spelades alltmer sällan, det var väl Caesars Palace eller Lisa Miskovsky som gällde antar jag, och pirret försvann. Jag pustade ut och upplevde tillslut äkta kärlekspirr med min tjej.
Men i hemlighet målade jag bilder på Edward Furlong som jag tyckte var rätt snygg. Kände pirr där också, men på ett behagligt vis. Det var något med näsan minns jag. Näsan och den där jag-skiter-i-allt-attityden som han utstrålade. Och kindbenen. Den här har jag inte målat själv men vad fan begär ni av mig, att jag skulle ha sparat tio tusen gamla blyertsskisser på Edward Furlong? Seriöst?
Och vet ni. Som av en händelse. Idag på Aftonbladet ser jag rubriken "Terminator 2-stjärnan pank". MEN vad tjock han har blivit. No more kindben. Ser ju inte längre ut som hans jävla näsa heller.
Deprimerande.
Ful t-shirt också.
