Inatt vaknade jag klockan halv fyra med en skärande smärta i buken, övertygad om att jag blivit infekterad av någon sinnessjuk nattfjäril som gnagde på mina inälvor. Jag hoppade upp ur sängen, tände taklampan och gav ifrån mig ett gallskrik som många nog skulle kalla "brudigt" när jag tittade ner på golvet och med fasa insåg att jag stod barfota mitt i ett myllrande nattfjärilshav.
När jag så sakteliga kom till mina sinnes fulla, och förstod att det ÅTERIGEN bara var de där satans kvistarna i trägolvet som gjorde livet surt för mig, la jag mig i sängen igen och försökte somna om. Det gick inget bra. Tänkte på nattfjärilar. Malar. Deras larver. När de bygger bo i kinden och man vaknar upp och känner hur äggen kläcks i ens mun och ut flyger hundratals, ja tusentals blodtörstiga, ludna och köttiga flygfän och dunkar sina kroppar mot väggar, tak och golv men så blir det plötsligt knäpptyst och man ligger skräckslagen kvar under täcket och precis varenda hårstrå på kroppen står givakt och man undrar vart fan de nu tog vägen så man drar försiktigt bort lakanet och kikar ut i nattens mörka och tomma rum men inget händer och man halvsitter där i sängen, på helspänn, väntar i en minut, fem minuter, inget händer, kanske var det bara en dröm, så man skakar lite på huvudet, skrockar för sig själv "jag måste sluta med den här galenskapen" och lägger sig ner igen och drar en så JÄVLA skön lättnadens suck och DÅ tar det hus i helvete och från alla jävla tänkbara håll och kanter anfaller nu cirka en miljard - skoja INTE - ludna köttstycken som fullkomligen VRÅLAR åt en att "JA NU JÄVLAR DÖDAR VI DIG ALLT SKA DU SE" och de hugger sig tag i varenda centimeter av ens kropp och suger ut allt innehåll och det tar ju ett bra tag så man hinner liksom uppfatta hur allt blir rätt suddigt och hur man sakta tynar bort och morgonen därpå är det enda som återstår av ens en gång starka, sunda tjugofemåringskropp ett patetiskt litet fladdrande hudstycke. Och så kommer GW dit - kamerateam och hela skiten - och konstaterar bittert att "det är en jävla sörja, det blir inget reportage" och polisen vägrar gå in för att "det är för jävla äckligt, alltså" och ens föräldrar vill att man "slänger skiten" och allt är ju egentligen över - man dog tillslut - men det värsta är att ingen kommer att bry sig, man får en halvnotis i skittidningen 'Mitt i Danderyd' - "Äcklig yngling maläten till döds - men nu fokuserar vi på invigningen av Enebytorg" och sedan får man inte mer reaktioner från allmänheten för alla är så jävla upptagna med Juholt och Wordfeud att ingenting annat spelar någon roll.
