Idag skriver Västerbottens-kuriren om att Hans Forsberg, ordförande för Centerpartiet i Sundsvall, antar Akademikerförbundet SSRs utmaning -- lev på socialbidrag i (wait for it) EN heeel VECKA. Forsberg ska alltså klara sig på 129 kr/dag under denna vecka, och har redan börjat planera:
– Jag har till exempel planerat att göra storkok och ta med mig matlådor till jobbet. Eftersom jag äter frukost, lunch och middag så har jag ju en del matkostnader.
Syftet är då att belysa hur det ser ut för personer som lever på socialbidrag, testa på hur det känns, och så vidare. I det hela påminner det enormt om något Newarks borgmästare, gull-politikern Cory Booker, testade i 2012 -- food stamps i en vecka för att, jag venne, shine a light på utsattheten. Min reaktion på hela den här grejen?
Nicki är ej impressed.
Jag har svårt för sånt här.
Jag har svårt för när priviligierade människor ska turista i andras erfarenheter.
Jag har svårt att se vad det tjänar för funktion, annat än att -- som vanligt -- placera den priviligierade människan och dennes erfarenhet av (tillfällig) utsatthet i centrum.
Vi (publiken) kan njuta av jippot. Vi behöver inte se genuin utsatthet, eftersom "utmaningen" är över efter en vecka. Vi kan tycka att det är duktigt och fint gjort av politikern i fråga, när det på ett konkret plan inte händer någonting. Inget ges upp. Inte på riktigt. Forsberg kanske till och med klarar av det galant! Det kanske inte ÄR så jobbigt! Hans storkok kanske e jättesmarrigt!
Men en del av att leva på socialbidrag är väl ändå osäkerheten. Att veta att det inte tar slut efter en vecka. Beroendet. Otryggheten. Om man vill "lyfta" hur det kan vara att leva på socialbidrag -- varför inte, I don't know, snacka med personer som faktiskt gör det?? De kanske har ett och annat att säga. Kanske något som är lite mer värt att lyssna på.
Eller är jag bara en rutten surpuppa? Borde jag vara mer öppen för dessa Black Like Me-miniprojekt? Vad anser ni?
