Boom! Vi var kanske tio-femton fans som samlades i Barbros biokällare igår kväll för att se de första avsnitten av AD:s karaktärscentrerade säsong. Ingen lyckades få låna en trappbil kvällen till ära men man fick leka Gob med en (nyckellös då uthyraren inte litade på oss) Segway och hard hat. Här Hanna och Jakob.
Det första jag såg när jag kom in var min gudfar Jonas Adner, en av arrangörerna, som stod och ritade en blå hand med stor omsorg på en "You're killing me, Buster"-skylt.
Jag hann se de tre första avsnitten innan jag tog tunnelbanan hem.
Efter att ha undvikit internet och speciellt flyktiga utlåtanden på Twitter för att inte bli spoilerrasande eller åsiktsfärgad råkade jag se en kommentar på Instagram bara någon timme innan, "Sitter och gråter efter att ha sett Arrested Development". Mina förväntningar slog i botten snabbt. Och kanske lika bra, då säsongen är uppbyggt på ett helt annat sätt och kommer att kräva en del omjusteringar i huvudet innan man kan uppskatta det helt.
Recappar när jag sett om avsnitten men kan bjuda på att de enda som inte åldrats EN DAG var Lucille och George Bluth. De andra var När-Ricky Gervais-nådde-Hollywood-glansiga.
Tills dess kan ni höra när jag, imorse i PP3, och Linnea så ospoiligt som möjligt diskuterade säsongens eventuella hafsighet:
