"För de inblandade har genren högre status än förintelsedraman.

Bara att det finns en 'egen Oscarsgala' för hundskådespelare (stor vinnare i år var pudeln Baby Boy från Behind the candelabra) och att många skådespelande hundar har egna imdb-sidor (skråets Tom Hanks är huskyn Kuma med över 20 huvudroller på cv:t, medan Paris Hiltons chihuahua Tinkerbell, av Imdb-snacket att döma, mer drar åt att vara någon Rob Schneider-motsvarighet)."

Min kära vän tillika älskade gudfar Jonas Adner skriver idag för FLMs djurkalender, läs hela denna hyllning till en bespottad genre här.

Boom! Vi var kanske tio-femton fans som samlades i Barbros biokällare igår kväll för att se de första avsnitten av AD:s karaktärscentrerade säsong. Ingen lyckades få låna en trappbil kvällen till ära men man fick leka Gob med en (nyckellös då uthyraren inte litade på oss) Segway och hard hat. Här Hanna och Jakob. 

Det första jag såg när jag kom in var min gudfar Jonas Adner, en av arrangörerna, som stod och ritade en blå hand med stor omsorg på en "You're killing me, Buster"-skylt. 

Jag hann se de tre första avsnitten innan jag tog tunnelbanan hem. 

Efter att ha undvikit internet och speciellt flyktiga utlåtanden på Twitter för att inte bli spoilerrasande eller åsiktsfärgad råkade jag se en kommentar på Instagram bara någon timme innan, "Sitter och gråter efter att ha sett Arrested Development".  Mina förväntningar slog i botten snabbt. Och kanske lika bra, då säsongen är uppbyggt på ett helt annat sätt och kommer att kräva en del omjusteringar i huvudet innan man kan uppskatta det helt. 

Recappar när jag sett om avsnitten men kan bjuda på att de enda som inte åldrats EN DAG var Lucille och George Bluth. De andra var När-Ricky Gervais-nådde-Hollywood-glansiga.

Tills dess kan ni höra när jag, imorse i PP3, och Linnea så ospoiligt som möjligt diskuterade säsongens eventuella hafsighet:

Och höll oss sysselsatta i goda fyrtio minuter.

Jag och riksgeniet Jonas Adner drack öl på en överraskningsfest nere i Biljardpalatsets källare the other day, med så många reklamare att jag borde kunna säga att jag varit på en Berghs-fest. Vilket aldrig kommer att sägas. Började lägga märke till hur Jonas casually knäppte med fingrarna till musiken, ibland en serie och ibland bara en ensam. Så hörde jag honom säga "Jag har precis lärt mig knäppa med fingrarna". Svårslaget.

Nej, jag är inte klar med hyllandet av Jonas Adner. Han är inte klar med att utöva sin briljans, förstår ni. Det har gått så långt att jag numera reserverat ordet "briljans" i alla dess böjningar för honom.

I senaste numret av Nöjesguiden hittar ni jobbet "Vidgade klubbvyer" där Jonas besökt Viper Room och Nivå 22.

Hans djupgrävande under cover-reportage börjar med meningen "Det är sällan man ser någon vara kung i baren med mynt." och fortsätter att vara exakt lika rolig eller ÄNNU roligare hela vägen ut. Läs det här.

MEN! Mannen i mitt underhållningsliv har även en blogg. Nu senast ledsagar han oss genom premiäravsnittet av Så ska det låta. Och "Lika som bär"-jämförelser har aldrig varit bättre än den nedan med Christer Sandelin och, ja.