Förutom gulligt skämt som angränsar till det pubertala om "pianist" i början får vi se något så sällsynt som en T-Pain utan sin ständiga följeslagare auto-tune. Auto-tune har fått ett välförtjänt dåligt rykte som kosmetiskt verktyg för artister som inte riktigt kan och inte heller borde sjunga. Som ett skägg för en svag haka. Det markerar bara det vi alla ser.
Men det är inte fallet för T-Pain. Tveksam på alla möjliga andra sätt, men inte för hans sång. Minns ni när jag grät under hans spelning på Skeppsholmen, där han bytt ut sin mikrofon mot något som liknade ett blingat dammsugarmunstycke? Jag glömmer det iallafall aldrig, jag kan minnas för oss alla.
Och nu får ni som i vanliga fall inte blir glansiga om ögonen av auto-tunade textrader om att bjuda någon på Patrón känna effekten av T-Pains själfulla sång. Unna er!
