Detta är en text av Beldina som huserar på Kakans blogg då och då.
Först av allt, låt oss alla vara överens om att genre klassificering 2015 är rätt så meningslöst. Dagens musik är en sådan smältdegel som det inte finns några tydliga linjer i längre. Vi använder genreetiketter eftersom det är det enklaste sättet vi har att beskriva något och ge människor en uppfattning om vad det låter som.
Min EP ‘Intermission’ släpptes nyligen och jag är alldeles överväldigad av den positiva responsen och framförallt av all media som har uppmärksammat den. Är fortfarande ganska ny till att göra intervjuer och jag läser sällan om mig själv online men i samband med det här släppet blev det svårt att hålla mig undan. Soulsångerskan, soulhoppet, soulkraft etc är ett återkommande fenomen av adjektiv som jag förföljs utav likaså rnb.. “alternativ” har även dykt upp ibland och då undrar jag; syftar man på musiken, framträdandet eller imagen?
Ras, plats, bild och presentation tillsammans med andra handlingar påverkar ofta genreklassificering mer än själva musiken och det kan vara skadligt för artister som inte förtjänar att förenklas till förmån för medias lust att “klumpa ihop” saker. För soul och R&B är en genre med en djup historia och ständigt skiftande klang.
R&B (rythm and blues) uppfanns som en marknadsföring term av skivindustrin för populärmusik som skapades av afroamerikaner tillbaka på 1940-talet. Genren har rullat genom jazz, blues, 50-tals rock och spreds in till funk, pop och hip-hop influenser i slutet av 20-talet. Under senare år har R&Bns kulturella och kommersiella dominans upprepade gånger bevisats av det stora antalet nya indie artister som inspirerats av det och kombinerat sina egna råa, känslomässiga andar med elektroniska trender för att skapa något nytt.
Men “alternativ" eller "experimentell” R&B är en term som måste dö. Det är inte en genre, utan mer som en dörr till nedlåtenhet för förändring. Genom att lägga till prefixet blir det nästan som att säga “Detta är nyskapande ... för att vara R&B”. Det blir svårt för artister, som mig själv, inom detta begrepp att utvecklas utan stämpel och håller R&Bn ständigt i ett eget rum.
Billie Holiday
Soul är grundkänslan till ALL musik, inte bara en genre, för det fanns en tid då Billie Holiday och Chaka Khan var dagens pop stjärnor. Vad vore till exempel Kanyes hits “Through the wire” eller “Strange fruit” utan dessa sångerskor vars original han samplat. Hiphop är soul där många av dem största klassikerna är byggda på samplingar från alla möjliga divor och musik slingor från det äldre soul gardet. Samma sak inom pop/house musik. Nutidens mest streamade låt är “Wake me up” av Avicci med Niles Rodgers på gitarr och Aloe Blaccs stämma för att ge låten mera själ och innan dess hade vi “Show me love” av Robin S som fortfarande är aktuell. Robin S som från början är en svart gospel sångerska från Queens, NY, byggde bara vidare på den bron som redan började skapas tidigt på nittiotalet inom house scenen då “Gypsy woman” med Crystal Waters redan varit ute i drygt ett år.
För dig som inte känner till den sist nämnda sjunger Crystal om en hemlös kvinna. Texten är löjligt enkel och med en avspänd, melankoliskt ton beskriver hon den här smärtan hon ser över ett pop/house beat. Men om vi hade tagit hennes acapella, samma melodi, samma text och placerat över ett akustisk piano hade det plötsligt känts som en blues..? Samtidigt Idag har vi Adele eller Sam Smith som blir popstjärnor till inspiration av Aretha Franklins klassiska storhet liksom FKA Twigs och Banks citeras ofta som spetsen för den “nya rörelsen” av R&B vid sidan av artister som Kelela, Sampha och Frank Ocean. Min fråga är då: vad är det för känsla som definerar vad det är för musik? När ordet soul faktiskt har just den betydelsen; känsla.
FKA Twigs
När jag gör musik, skriver jag precis vad jag tänker. Jag älskar irriterande ljud, beats och klick. Om det är ett rått ämne skriver jag en massa saker om det och tar bort alla fluff ord. Konstiga saker kan vara sexigt och sårbarhet är det starkaste tillståndet att vara i. Tänk hur tråkigt det skulle vara om vi var ständigt dominerande eller ständigt undergivna?
Hur som helst är märkning av musik svårt idag och kanske borde vi alla fundera på att överge det helt och hållet och plocka ut det som innehåller kvalité. Jag föredrar en kvalités stämpel mer än någon genre klassificering ändå.
