Nämen hej! Det här är kakan. Idag steg jag upp klockan fem för att köra till jobbet på Sveriges Radio, vår statliga radiokanal som människor (då och då, vissa) betalar tv- och radiolicens för att underhålla. Idag var en dag jag såg fram emot extremt mycket, min önskegäst skulle nämligen komma! Alla lyssnare får önska gäster som vi sen försöker ta dit, om det finns nån relevans, själv hade jag önskat (alltså SKIRKIT till min producent av upphetning när jag kom på att jag själv också kunna framföra önskemål om gäst) Elisabeth Åsbrink, författare och journalist. Hon har skrivit boken "och i Wienarwald står träden kvar", en oerhört gripande historia om en ung österrikisk pojk som tvingas fly det nazistiska Wien på 30-talet och växer upp i Sverige. Jag läste boken när jag var i de västsahariska flyktinglägrena, jag läste om ett krig mitt i ett pågående krig.
Vad som är det fantastiska i Åsbrinks bok är att den är baserad på 500 brev som Ottos änka och barn lämnade till henne, en envägskommunikation med dagliga uppdateringar från krigets Wien, från hans familj och krigets upptrappning. Breven från Otto i Sverige finns inte, den delen av korrenspondensen är utplånad, men med detta som utgångsläge har Åsbrink skrivit en fantastiskt levande bok. (snälla rara läs den). Jag var så lycklig för att hon kom idag och vi kunde prata om hur hon gått till väga när hon skrivit, men också var gränsen går när en översätter fakta till skönlitterärt, vilka friheter en tar osv.
Vi bad lyssnarna ställa frågor på sr-mailen. Vi har fantastiska lyssnare, trogna och ihärdiga och engagerade. Jag har haft ett uppehåll från vår sr-mail pga hot men mest hat. Vi har haft ett möte om hur vi ska lösa detta bäst för mig, vår lösning av den stora mängd otrevliga och hatfulla mail som kom till vår gemensamma jobbmail, fick mina chefer och vi kollegor att gemensamt ta beslutet att jag inte skulle läsa mailen. Detta för att min arbetsmiljö skulle bli dräglig. Vi gjorde uttalanden på Morgonpassets instagramkonto att vi inte accepterade personliga påhopp mm, eftersom samma sak hände där. Så jag har helt enkelt tvingats tacka nej till kommunikation med lyssnarna för att min arbetsmiljö ska vara okej. Och såhär är det bara, hat är vardag för mig. Hat är tyvärr så mycket vardag att de flesta inte bryr sig om de ständiga berättelserna.
Men en rackare som verkligen brydde sig idag var avsändaren "Söder". Lite lagom till att klockan slagit 10 och vi avslutat programmet damp detta mailet ner:
Snälla morgonpasset ledningen. Jag har lyssnat på er i över 6 år, varje dag. Verkligen älskar er, men med denna hemska människa, kakan Hermansson, så vill man bara ta livet av sig när man lyssnar på er. Så snälla, kan ni inte hoppa denna gnälliga och äckliga människa? Kodjo och Martina, ni är bäst! Men tyvärr sånna här dagar när denna haggan jobbar så blir det fan P1:( Med vänlig hälsning, Söder
Ja, var ska jag börja? För det första så verkar folk inte förstå att dessa mail går direkt till oss, det finns ingen hemlig sverigesradio vägg som titar igenom och censurerar och skickar ut till olika intressenter på radion. Nonne, dom hamnar rakt ut framför oss i våra mail, vid våra datorer där vi sitter i 3.5 h. Och vi läser dom. Och vi påverkas. Men tala till mig om detta:
gnälliga (stämmer iof)
äckliga
hagga
Var i hela sitt liv från denna karl sin styrka att skriva detta, varifrån hittar han sin rätt att skriva sådana saker om mig? Tänk att han tar sig den friheten; "äckliga människa". Sure, jag jobbar som just radiopratare, och kommunikationen som jag nämnde, är viktig för oss. Men denna sortens "kritik" är liksom gränslös, det är ett jävla skämt att folk tycker att hat är "kritik" Nä nu tänkte jag och knappade in hens nummer, för det står ju klart och tydligt på avsändaren.
Hen var en man som lät ungefär som han kom från södra Sverige nånstans ifrån, kanske min ålder. Jag presenterade mig tydligt; Hej XXXXXX, det här är Kakan Hermansson från Morgonpasset i P3. Sen följde en utläggning i 20 minuter. Först tog jag ton och berättade att jag tyckte det var gränslöst att använda dessa ord till och om mig, och att det sårade mig. Kanske trodde jag att han skulle bli ångerfull och be om ursäkt, men nonne nonne. Här följde utläggningar om hans rätt som lyssnare, att om en miljon människor skickar sådana mail så kommer jag kanske få sparken. Ja men du, en miljon människor skickar inte det mailet. Och det funkar inte så, att bara för att P3 är statligt och vi använder oss av skattemedel, så har skattebetalarna veto i vem som är programledare. Killen fortsatte hävda att det var ju synd att jag var så känslig som tog så illa upp, och om du nu var så att han förstört min dag, så ville han visst meddela att jag förstört hans dag. Mitt enda förslag var att han kunde byta kanal. Alla åtta programledare på morgonpasset kan ju inte falla alla på läppen, då går det bra att byta. Möjligen kunde han be om ursäkt för vad han kallat mig, men meddelade i samma andetag att han inte alls tänkte sluta maila morgonpasset, utan fortsätta. Då kom det här med tanken om en miljon mail igen... (kämpa!).
Det var inget trevligt samtal, jag kände bara hur jag blev arg och mannen i södra Sverige eller iaf med den geografiska dialekten, tycktes mer och mer hitta fler orsaker till varför han hade rätten att uttrycka sig så. Jag är medveten om att han inte hotat mig på något sätt, han sysslar inte med några olagligheter, men han har kränkt mig. Och att vara en offentlig kvinna innebär hat, och hot. Ibland blir jag kallad för äcklig, ibland för hagga och ibland vill nån stödja feminismen genom att köra upp en kniv i fittan. Det är olika det där.
Vi lade på. Att ringa upp och konfrontera kändes naturligt, jag har inga problem med att ta en diskussion. Men jag var förvånad över hur pang på den här killen var. Hävdade sin rätt att uttrycka sig så. Tänk om han på sin arbetsplats, låt säga på ett kontor skulle få detta hat dagligen. Vet han hur det påverkar en människa, när människor tar sig friheten att kommentera och i en känsla av anonymitet spy ut vd som helst? När detta händer några gånger i veckan under flera år, tänk vad det gör med mig och andra.
Sen satte sig (en mycket stöttande) Martina och jag och fikade och pratade om annat. Plötsligt plingade det till i telefonen, det var TROLLET SOM SMSADE!!!!!!
Trollet hade blivit människa och fått dåligt samvete. Vi kommunicerade och det tyckte jag var bra. Och VAD BRA tänker säkert dom flesta.
Men... är det liksom inte sjukt att jag ska behöva RINGA UPP en vuxen människa för att det ska hända, att nån ska be om ursäkt och fuckin bete sig? Vi är så vana vid hot och hat, speciellt kvinnor, speciellt de som lever i offentligheten. och NEJ, jag anser inte att det är en baksida av medaljen, eller kalla det vad du vill, det är inte en smäll en får ta när en är en offentlig person. Jag VÄGRAR acceptera det. Jag är trött på snacket om näthat. Jag vill att vi pratar om kvinnohat, om rasism och homofobi. Skulle jag ringa upp alla som håller på såhär hde det tagit upp hela min vakna tid, och jag har faktiskt saker att göra, tex vara radiopratare, konstnär och radikal feminist.
