Regeringen är orolig för F!. På alliansens pressmöte häromdagen kunde man riktigt ana den röda faran i Jan Björklunds ögon när han darrande sa:
” Det vi ser nu är ett kraftigt ökande stöd för Vänsterpartiet, och ett kraftigt ökande stöd för Feministiskt initiativ. Felet med Gudrun Schyman är inte att hon är feminist, utan att hon är socialist. Kommer de in driver det politiken kraftigt åt vänster, jämfört med det Stefan Löfven talar om, sade Jan Björklund under pressmötet.”
Om det vore så väl. För egentligen har Jan inte mycket att oroa sig för. Det är faktiskt ganska oklart hur F! ser på klassklyftor och vad som ska göras åt det. När de ställdes mot väggen om det i Fria Tidningen häromveckan uttryckte två av partiets riksdagskandidater sig såhär:
” Vårt program inte är helt utvecklat än när det gäller dessa frågor, men frånvarande är de inte”
Sedan började de till läsarnas förvåning prata om att målet var att skapa ”en global kapitalism med mänskligt ansikte”. I en annan artikel nyligen beskrev viktiga företrädare för partiet arbetarklassen som
”Framförallt bestående av kvinnor, rasifierade personer och personer med funktionsnedsättning”.
Vilket rätt och slätt inte är sant och bara bidrar till att splittra en arbetarklass som redan sedan länge problem med att identifiera sig själv.
Det klassperspektiv som F! företräder är om något borderline smygliberalt, ungefär som folkpartiet var innan de åts upp helt av alliansen. Målet är inte socialism, det är en snällare kapitalism. Målet är inte att ena arbetarklassen, det är att omdefiniera den. När det inte ens behövs!
Jag säger nu inte att F! inte får tycka allt detta. Tyck vad ni vill! Däremot är det futtigt att locka till sig vänsterröster när man egentligen sitter och häckar i mitten. Det är också väldigt svårt att se vart detta mittenhäckande ska leda till. Kanske är det en lurig valstrategi, att göra som Obama 2008 och prata vitt och brett om "jämställdhet" och hoppas att alla hoppar på tåget utan att ifrågasätta. Farligt spel när man har nått så viktigt som den feministiska rörelsens trovärdighet i händerna. Det räcker tyvärr inte att komma in i riksdagen och sitta där och säga vettiga, snälla saker om jämställdhet och minoriteter. Väl där måste det finnas en vettig, verklig politik också.
Chansen att den politiken i nuläget uppfyller förväntningar från alla led är tyvärr liten. För ska man vara feminist Jan Björklund-style kan samhället bestå av 1% som äger 99% av tillgångarna och 99% som äger 1%, men med total jämställdhet i de olika grupperna. Tror inte så många som kallar sig feminister håller med om att det är end goal? Jag gör det inte i alla fall.
I klassfrågan bör F! därför välja perspektiv och de bör göra det nu. Även om det skulle göra Jan Björklund ännu mer orolig. Det är en risk man får ta!
