Foto: Stylt / Erik Nissen Johansen
Det finns en liten demon i mig som börjar sprätta och fräsa som värst när kontorets väggar pressar sig mot mig åt alla håll och det känns som dagarna rinner genom mina fingrar som sand. Då vaknar den till liv. Längst därinne finns han, en liten driven krögare i Göteborg.
Han gömmer sig bakom en romantisk dröm. En personlig liten kvartersbistro där tiden står stilla. Jag, bakom bardisken, i enkel vit t-shirt, brunbränd, leende vita tänder, avslappnad. Alltid en skiva Django Reinhardt på, putsar glas, tuggar på en tandpetare, blinkar med ena ögat när någon beställer en specialbryggd trapistmunksöl för ett rimligt pris. Jag öppnar den käckt med ett knyck.
I köket står min bästa vän Jean-Manuél och lagar opretentiösa rätter från det franska köket. Gästerna älskar att lyssna på vårt familjära snicksnack på europas alla språk. Ibland kanske jag ordnar filmkvällar i min lilla bar. Då kommer hela grannskapet och vi ser på Fellinifilmer och jag bjuder på popcorn. Här skiner alltid solen. Det är ett underbart, enkelt liv.
Men min lille krögare vill mer. Jag vet ju det. Han nöjer sig inte med det enkla. Medan trycket över bröstet växer börjar han se de storslagna möjligheterna. Alla dessa människor med hög lön som inte förstår att de har för mycket pengar. Det är dem han vill åt! Folk som för länge sen vuxit upp och skaffat sambo och bostadsrätt och fast jobb på kontor men inte ”är redo för barn” och fortfarande tror att det finns en chans att de en gång kommer göra något helt annat. Kanske flytta utomlands. Kanske starta en bar. Krögarens sylvassa tänder droppar av dregel och frätande syra. Pengar!
”Jag vill inte jobba alls! Jag vill bli rik!” Skriker min lilla krögare. Så planerna bli större. Ondare. För att locka alla måste vi ha ett koncept. Det måste vara nytt, coolt, kännas… utomlands. Här finns inte plats för drömmar. Vi pratar inte att bli en trevlig knytpunkt i kvarteret, vi pratar snabba pengar. Kanske köra in en gammal barnrätt från förr och göra det lite mer avancerat. Köttbullerestaurang kanske? So cool! Eller… kan man inte anlita en arkitektbyrå att komma på en idé till och med? En sexig story? Säkert! Bara det känns nyskapande tillräckligt länge för att gå plus så.
Sen! Sen kanske man kan starta ännu fler krogar! Kanske köpa upp lokaler över hela stan och dominera hela marknaden med olika koncept! Fast allt känns lite likadant ändå! Rulla sig i pengar! Köpa sig lycklig! Demonen brister ut i ett bullrande skratt som ekar hela vägen upp till Stylts kontor.
Var inte rädda. Än så länge har jag lyckats trycka nere mörkret med mindfullness, KBT och sprit. Det går att kontrollera. Än så länge…
Denna text har tidigare publicerats som krönika i Nöjesguiden #5 2014
