Foto: Björn Werner
Uppe på Skansen Kronan ser man hur backigt det är i Göteborg. Här ovanför hustaken silar solen ner genom rödrosa moln över andra knölar i landskapet. Masthuggsberget. Ramberget. Vattentornet. Långt där borta betongklumpen Älvsborgsbron och sen bara det stora blå havet.
”Rätt fint” hummar jag, räcker ner handen i tygkassen och räcker över en till Andersson till min vän. ”Rätt fint” instämmer han. Ett år har gått sen jag flyttade tillbaka till stan från Stockholm nu. Rutinerna börjar sitta. Det är annars ganska tomt här uppe denna onsdagseftermiddag. Vi två och ett gäng turister som med Lonely Planet i ena handen och kameran i andra besviket går och tittar på en av Göteborgs få sevärdheter. Skansen Kronan. Fästningen ser ut som något ett obegåvad barn gjort på dagis och det dessutom i runda slängar 1700 år efter att romarna byggde Colosseum. Italienarna har stenhögar som är finare än det här.
De lommar över till oss. ”Excusa! Where is Old Town?”.
”Old Town?”. Vi funderar länge. ”Maybe Haga?” säger jag och viftar håglöst norrut. De tittar på oss med en besvikelse i blicken som bara blickar från ett land där gammal betyder millenium, inte sekel kan ge. ”De där värdelösa utedassen menar ni?” säger de inte. De säger ”Mille grazie” och börjar gå vidare ner mot Linné.
Jag tycker synd om dem precis som jag tycker synd om alla som tagit ut semesterdagar för att ta en sommarweekend i Göteborg. Kan fortfarande inte smälta insikten att Göteborg den här årstiden faktiskt är en turiststad. Att Ryanair-planen går åt båda hållen. Vad tänker de på, alla de där som åker runt i solglasögon på Paddan? Allt här är ju så ospektakulärt nästan oavsett vad man jämför med. Avenyn är ju inte precis Champs Ellysées i Paris, Järntorget inte exakt Fontana di Trevi i Rom och Andra Lång är verkligen inte Kreuzberg i Berlin. Eventstaden Göteborg? Tja. Inte ens Bruce Springsteen vill spela här länge. Förutom naturen, som ju om vi ska vara ärliga inte riktigt är samma sak som ”stad” är Göteborg på alla sett en ordentlig nitlott för semesterfiraren. Ett andra klassens turistmål.
Det är synd om dem, tänker jag och tittar ut över topografin. De får ju aldrig se Göteborgssommaren. Den där sommaren som egentligen är lager på lager av minnen och människor och ljummen öl som bränt sig fast som skuggor i varenda plats i staden. De ser inte de slocknande engångsgrillarna och trasiga bandarna på Masthuggsberget. De får inte cykla genom slottskogen och se dimman över Azaleadalen och aldrig dansa i Bragebacken tills solen står högt på himmeln. Inte rulla hem trött och lycklig med någon de gillar på pakethållaren. Inte sitta och vingla med benen vid Röda Sten och titta ut över havet. Ta en Andersson på Skansen Kronan.
Det är ju ändå rätt fint.
Denna krönika har tidigare publicerats i Nöjesguiden #6 2014
