No Church in the Wild var en av förra årets bästa låtar. På ett album som till störst del handlar om skryt (inte mig emot, förresten) sticker den ut genom att åtminstone skrapa på tyngre ämnen, som religion, moral och filosofi – framförallt via Jay-Z:s s ”Is Pious pious cause God loves pious?”-rad som sannolikt är hiphopens första referens till Platos dialoger.
Och förra veckan släpptes videon. Min första reaktion? Wow. Jag har alltid tyckt att beatet låter förebådande och hotfullt, och videons våldsamma scener är ett passande komplement. Men sedan följde en känsla av obehag. Videon visar en protest, ett upplopp. Och med tanke på att poliserna är både maskerade och bättre utrustade är det tydligt att det är tänkt att man ska sympatisera med de som protesterar. Men vilka är det som protesterar? Och mot vad?
De senaste två åren har vi bevittnat den arabiska våren, Occupy Wall Street och Londonupploppen. Tydligen har revolter blivit hett. I alla fall för oss som står på sidlinjen och slipper riskera verklig skada. Och medan dessa rörelser har haft ett mål, eller i alla fall en anledning, kan man inte säga detsamma om den som Jay-Z och Kanye West gestaltar i No Church in the Wild. Står de upp mot orättvisa? Mot övervåld? Varför får vi inget sammanhang? Tänker de att det inte behövs? Är det kanske meningen att vi ska se män bruka våld mot en otydlig övermakt, automatiskt utbrista ”coolt!” och sedan bli jävligt imponerade? I så fall är No Church in the Wild-videon inget annat än att The 1 %, för att använda Occupy Wall Street-språk, kommersialiserar på revolter, ett av få ”vapen” The 99 % har att tillgå.
Man kan så klart fortfarande uppskatta videon, men inte som något annat än en dum actionfilm som visar våld för sakens skull. All djupare mening går förlorad. Att verkligen allt kan exploateras, paketeras om och ge vinst – det är rätt deppigt egentligen.
