Kanye West

Ännu mer Yeezy

Amat Levin 16:42 13 Feb 2014



 



Är inne i en rejäl The College Dropout-period just nu, med tanke på tioårsjubileet. Listor på vilka låtar Kanye West samplade för att skapa sin klassiker har cirkulerat på nätet under flera år, men här finns en bekväm SoundCloud-mix som gör det enklare att lyssna. Blir alltid lika imponerad av så här snygga samplingar.

Låtlista:

1. Intro

2. Jimmy Castor Bunch — I Just Wanna Stop (We Don’t Care)


3. Lauryn Hill — Mystery Of Iniquity (All Falls Down)


4. Marvin Gaye — Distant Lover (Spaceship)


5. The Arc Choir — Walk With Me (Jesus Walks)


6. Curtis Mayfield — If There’s a Hell Below We’re All Going to Go (Jesus Walks)


7. Blackjack — Maybe it’s The Power of Love (Never Let Me Down)


8. Jackie Moore — Precious Precious (Breathe In Breathe Out)


9. Aretha Franklin — Spirit In The Dark (School Spirit)


10. Luther Vandross — A House is Not A Home (Slow Jamz)


11. Mandrill — Peace & Love (Two Words)


12. Chaka Khan — Through The Fire (Through The Wire)


13. 2Pac — Ambitionz Az A Ridah (Family Business)


14. Bette Midler — Mr. Rockefeller (Last Call)


15. Jay Z — Hovi Baby Remix (Never Let Me Down)

0 Kommentera Läs mer

10 år med Kanye Wests The College Dropout

Amat Levin 17:43 11 Feb 2014



Igår var det tio år sedan Kanye West debuterande med sin moderna klassiker The College Dropout. Jag minns att jag såg videon till Through the Wire på MTV eller ZTV och sedan begav mig till nittiotalsreliken Mega Store på Sergels Torg i Stockholm för att betala mina 199 kronor för att få med mig ett fysiskt exemplar hem.

Han hade talang och producerade extremt souliga beats, vilket för mig var efterlängtat eftersom Lil Jon och 50 Cent dominerade listorna under den här tiden. Men jag hade aldrig gissat att han skulle bli en av världens största artister, han kändes mer som en av medlemmarna i, typ, Little Brother.

Vad som dock framgick var att han kunde skriva texter. Vid den här tiden var det ett otroligt tjat om att ”Kanye egentligen inte kan rappa” (jättepopulär slentrianinvändning bland journalister), men det blev mindre viktigt eftersom han hade en unik röst, var rolig och ovanligt öppen med sina svagheter i en annars övermacho rapvärld.

Här, mina fem bästa låtar från The College Dropout (nej, har konstigt nog aldrig fastnat för Jesus Walks), den enda skivan där Kanye Wests underdog-status och gnäll om att vara orättvist behandlad faktiskt hade grund:

5. Family Business
Mysig låt om Kanyes familj över ett enkelt men vaggande beat.

4. Never Let Me Down
Va? Inklämd mellan två verser från Jay-Z, färsk från sin egen klassiska prestation på The Black Album, är det ändå Kanye som stjäl låten. Här blir hans politiska ådra, som senare under hans karriär kunde höras på Murder to Excellence, Gorgeous och New Slaves tydlig för första gången.

3. Through the Wire
Vågar jag påstå att det här är raphistoriens första låt framförd av någon med en hopsydd mun?

2. All Falls Down
Den bästa texten på skivan. Kanye rappar om klass, svarta amerikanerns förhållande till materiella ting och att vara självmedveten. Fem år senare kunde Kendrick Lamar göra en låt om ungefär samma sak, men 2004 rappade ingen annan så här.  

1. Last Call
En fantastisk berättelse om Kanyes brokiga väg från lovande producent till oönskad rappare. Jag älskar verkligen det talade outrot i slutet och måste än idag lyssna på alla låtens 12 minuter varje gång jag hör den.

Bonus:
Chefredaktören på Complex, Noah Callahan-Bever, har grävt upp en tidigare opublicerad intervju med Kanye West från 2002. Läs den här!

3 Visa kommentarer (3) Läs mer

2013 års 50 bästa låtar

Amat Levin 15:50 31 Dec 2013

Precis som förra året har jag fått för mig att göra en massiv lista över årets 50 bästa låtar. Det som kännetecknar årets lista är att mycket svensk rap är med (på grund av det historiska svenska rapåret) och att många låtar från samma album är med, vilket jag antar betyder att jag gillade fler hela album i år i jämförelse med förra då listan bestod av fler enskilda låtar. 

Det är så klart vanskligt att rangordna låtar på det här sättet, men jag gjorde ett försök. Och det var verkligen inte meningen att inlägget skulle bli så här långt, men jag fick någon slags flipp igår natt och kunde inte sluta. En medalj kommer på posten till alla som orkar ta sig igenom det. Hela listan (förutom de låtar som av olika anledningar inte finns på Spotify) finns här.


50. Lilla Namo feat. Linnea Henriksson & JaQe – Alla fel på samma gång

”Det är betong och allt det där kompis, dom önskar att dom visste/Men är glada att dom inte bott i höghus hela livet.”

När jag intervjuade Lilla Namo i somras var det den här låten som låg till grund för vad mycket av samtalet kom att handla om. Ett år efter genombrotten med Haffa guzz släppte Lilla Namo äntligen sin debut-EP och det bästa spåret var Alla fel på samma gång – ett långfinger till den förortsromantik som kan urskiljas i samhället i stort, och på tidningsredaktioner med bristande mångfald i synnerhet. Dessutom bjuder JaQe på en av årets bästa gästverser.


49. Arctic Monkeys – I Wanna Be Yours

Ibland vill man bara lyssna på musik som gör en ledsen. Och Arctic Monkeys I Wanna Be Yours, som bygger på en dikt av John Cooper Clarke, gör jobbet. Hela låten är symbolisk för skivan i stort som till skillnad från tidigare låter sig inspireras av hiphopens trummaskiner.


48. Rikard ”Skizz” Bizzi – Kapitel 15-27 (Botkyrka)

Precis som Lilla Namo säger sig Rikard ”Skizz” Bizzi vara trött på förortsromantik, något han inleder Kapitel 15-27 med att klargöra. Men medan Lilla Namo mer fokuserade på de som bor i förorter och de som tittar in, väljer Rikard ”Skizz” Bizzi att måla upp grådystra bilder av förorternas vardagsproblem och effekterna de får på invånarna, samtidigt som den klassiska skolramsan ”Botkyrka, vilken underbar plats du är!” samplas i bakgrunden. I ett omvandlingsår för Rikard ”Skizz” Bizzi var Kapitel 15-27 (Botkyrka) den bästa blandningen av Stockholmssyndromets knarkiga beats och Kärlek, funk & solidaritets hoppfullhet och mognad.


47. Seinabo Sey – Younger

Ibland kan ett par bra öppningsrader göra hela skillnaden. De flesta av oss hade ”bara” hört Seinabo Sey köra bakom andra artister, men när hon introducerade sig själv som huvudakt över ett syntigt organ var vi många som fastnade vid hennes, i brist på bättre ord, vuxna röst. Jag insåg plötsligt hur mycket jag har saknat sångare som inte sjunger med bebisröst. Den låter som att hon har levt ett helt liv och sjunger utifrån egen erfarenhet. Och samplingen i refrängen gör det hela till en självklar hit.


46. Kelela – Bank Head

Hennes debutalbum var ett lyckat bevis på att r’n’b inte måste låta mjukt. På Bank Head kombinerade hon de rappa trummorna med en röst som får mig att tänka på svävande moln.


45. ATU – You Wanna

Vet ungefär ingenting om ATU förutom att den reverbiga sången och det fina plingandet skapar ett perfekt stycke modern elektronisk r’n’b.  


44. Ciara – Body Party

Det här är egentligen ingen nyskapande Ciara-låt. Men ingen är bättre på att göra just den här typen av sängkammar-r’n’b just nu.


43. Pusha T – S.N.I.T.C.H.

Klassisk storytelling, den bästa rappen om avlyssning sedan The Firms Phone Tap och en magisk hihat som jag, när den går som snabbast, blev förälskad i.


42. Kanye West – Bound 2

Det enda spåret på annars medelmåttiga Yeezus som inte känns som att den är gjord för att stöta bort lyssnaren. Beatet är College Dropout-Kanye doppat i 2013-färg och att det är en kärlekslåt vars text inte låter så (traditionellt) kärleksfull gör att den sticker ut.


41. Rhye – The Fall

Första gången jag hörde Rhye trodde jag att det var Sade som sjöng. Sedan att det var en kvinna som LÄT som Sade som sjöng. Sedan insåg jag att sångaren är en man. Det androgyna inslaget i Rhye är otroligt uppfriskande i en värld där lyssnarens uppfattning om sångaren påverkas så starkt av vilket kön hen tillhör. The Fall är silkeslen pianopop.


40. Lady Gaga feat. R. Kelly – Do What U Want

Jag tror inte ens att jag lyssnade på låten första gången jag hörde den. Jag var för upptagen med att bevittna det katastrofala uppträdandet på Saturday Night Live. Lyckligtvis repade sig duon med ett extremt bra framträdande på American Music Awards några dagar senare. Jag älskar åttiotalsproduktionen, Lady Gagas skriksång och inledningen på den andra versen, även om jag från och med decembers Village Voice-intervju aldrig kommer att kunna nämna R. Kelly utan att samtidigt rekommendera det här och här som läsning.


39. Drake feat. Sampha – Too Much

Drake delar med sig av sina bästa livsråd och visar ännu en gång att han är en väldigt bra rappare med ett flow som kan mäta sig med de flesta. Men låten ägs helt av Sampha, vars sorgsna röst tar över refrängen och ekar genom verserna. 


38. Janelle Monaé feat. Solange – Electric Lady

Electric Lady hade med sitt soulfunkiga driv, självklara melodier och typiskt OutKast-iga blåsarrangemang passat utmärkt på Andre 3000:s The Love Below. Med tanke på att det är min favoritskiva från nollnolltalet är det ett rätt fint omdöme.


37. Jordan Bratton – The Grey

Allt jag vet om Jordan Bratton är att han är från New York, producerar all sin musik själv och påminner om Frank Ocean. Jag vet även att han har skapat denna elektroniska r’n’b-dröm som ingen borde missa.


36. Tokimonsta feat. MNDR – Go With It

Los Angeles-producenten Tokimonsta hör till en av världens mest intressanta. Efter att ha anslutit till Flying Lotus skivbolag Brainfeeder (som även huserar Thundercat, en annan favorit) släppte hos sin debut 2010. I år återvände hon med ett nytt album där hon på Go With It fick hjälp av MNDR:s Amanda Warner. Med influenser från mängder av olika genrer och den starka sången är det skivans bästa spår.


35. Jhené Aiko feat. Kendrick Lamar – Stay Ready

Jhené Aiko och hennes debut-EP Sail Out var en av årets stora positiva överraskningar. Stay Ready inleds som en rätt traditionell slow jam, men övergår sedan i rap innan sången kommer tillbaka och låten blir allmänt mer weedad och screwad ju längre den fortlöper. Den är nyskapande i all sin enkelhet och förväntningarna är höga på Aiko inför 2014.


34. Justin Timberlake feat. Dress On – Dress On

Den här har ett av årets bästa intron. Synten, andetagen och Justin Timberlakes röst som efter ett par sekunder får sällskap av 2013 års fetaste bas. Dress On hade varit ännu högre upp på listan om det inte var för refrängen, där låten tappar energin, och den extremt onödiga rappen på slutet.


33. Stor – När man é liten vill man vara stor…

Kaxig, talangfull och uppbackad av Dogge-samplingar och ett bra Salazar Brothers-beat skrev Stor ett brinnande svar till alla tvivlare, nejsägare och hatare. Massa pluspoäng för ett lyckat skit i outrot (ett av många sådana på Shere Khan XIII). Undra om man kan programmera så att den här börjar spelas varje gång någon hatkommenterar på Nöjesguiden.


32. Tamar Braxton – All the Way Home

Efter att hennes solodebut floppade år 2000 droppades Tamar Braxton från sitt skivbolag. Men 13 år senare gjorde hon comeback, först via reality showen Braxton Family Values och sedan via välgjorda albumet Love and War. Bästa låten var All the Way Home där hon visade hon att hon behärksar modern r’n’b bättre än många av sina yngre kollegor och undanröjde alla funderingar om att hon skulle vara en ny Dannii Minouge.


31. Big Sean feat. Kendrick Lamar & Jay Electronica – Control

Årets mest omtalade raplåt. Bra verser från Big Sean och Jay Electronica överskuggades totalt av Kendrick Lamars utmaning till ungefär hela rapeliten. En av hiphophistoriens bästa och mest självsäkra verser, som även fick uppemot 20 rappare att spela in svar. Inga var dock lika bra som originalet.


30. K-Ci & JoJo – Knock It Off

Nittiotalsduons comeback verkar inte ha skapat särskilt stora ringar på vattnet, men jag älskar K-Ci & JoJos härjade röster på detta klassiska r’n’b-spår. Jag kanske bara är nostalgisk.


29. Beyoncé – Rocket

”Let me sit this aaaaaass on you”, sjunger Beyoncé. Sedan gör hon en Untitled (How Does It Feel) för tiotalet. Behövs inte mer än så.  


28. Abidaz – Livstid

Dimman/vill kan/vill fram/bim bam/finkan/min chans/ingenting fanns/häromkring trams/real man/pinsamt/finns guns/chill fan/fil. kand./still am/pimp hand/. Där har ni orden Abidaz använder i sin dubbelrimsbuffé på andra versen på Livstid. Den hiphopgubbigaste låten på skivan, komplett med cuts och allt, är också en av de starkast lysande och sammanfattar Abidaz rapstil kanske bäst av alla. Rimmen hade inte fått godkänt av en svenskalärare, men framförs med en sådan tyngd att de är omöjliga att ifrågasätta.


27. Phosphorescent – Song for Zula

Matthew Houck förlorade både sin studio och sin tjej när han turnerade alldeles för länge med sin förra skiva. Nedslagen spelade han inte in musik på ett helt år. Men sedan återvände han med Muchacho och Song For Zula där han trängs med ekande trummor, och blödande stråkar. En av årets vackraste låtar. 


26. Rhye – Last Dance

Jag blev nog såld redan vid samplingen av Curtis Mayfields Tripping Out. Men Rhye lyckas göra sin egen tolkning, en inte helt lätt bedrift när man försöker närma sig ett redan så perfekt material, och jag kan lyssna på Mike Milosh mjuka sång i timmar.


25. Common feat. Cocaine 80’s – Congratulations

En låt om det bitterljuva i att se sin bästa kompis gifta sig med en kvinna man vet är dålig för honom. Gitarren låter som en ledsen solnedgång och temat får mig att tänka på låten som ett svar till Kanye Wests White Dress.


24. The Bullitts feat. Jay Electronica, Lucy Liu – Murder Death Kill

Jag har ingen som helst aning om i vilket fack The Bullitts (en favorit i den här bloggen) ska placeras i. Och det är det som är charmen. Konstig stämsång? Gästvers från den annars så skygge Jay Electronica? Stämningssättande intro från Lucy Liu? Murder Death Kill låter som om cowboys i gamla westernfilmer skulle lyssna på hiphop.


23. Pusha T – Nosetalgia

Ännu en fantastisk berättad historia om de dubbla sidorna av drogvärlden. På den ena, Pusha T som rappar utifrån en kokainlangares ögon, på den andra Kendrick Lamar som rappar från synvinkeln av ett barn som får se sin pappa snorta drogerna Pusha T säljer. Det är en bedrift att det trasiga beatet kan låta så ”helt” trots sin ovanligt avskalade natur.


22. Thundercat – Heartbreaks + Setbacks

När han uppträdde på Lydmar i Stockholm i somras slarvade han bort setet med ett visserligen väldigt imponerande men alldeles för långt jammande med sitt band. I musikstudions ramar hålls han dock i schack och kunde demonstrera varför han inte bara är en magiker med basen utan också har talang för drömsk sång om längtande, förhoppningar och besvikelser.


21. MØ feat. Diplo – XXX 88

Danska 17-åringen (!?) inledde att samarbete med Diplo för att leverera detta aggressiva och pulserande popmonster. Om hon är så här bra redan nu? Hjälp.


20. Beyoncé – Partition

Den här basen är allt.


19. Mack Beats feat. Julia Spada – Lägg dig ner

Blir alltid lika imponerad av Julia Spadas snabba falsettsång som på sina ställen övergår i något slags raptempo. En av de bästa svenska sångprestationerna i år och med en väldigt bra text som grund.


18. Jay Z – Somewhereinamerica

Jag ÄLSKAR de sällsynta gånger Jay Z vågar bli politiskt. 2011 gjorde han det genom att prata om våld mellan unga svarta och hur svarta blir allt sällsyntare ju närmre toppen han kommer, på mästerliga Murder to Excellence. 2013 gjorde han det genom att ta upp det paradoxala i att svarta (även rika) är fortsatt diskriminerade i USA samtidigt som amerikaner fortsätter att omfamna afroamerikansk kultur (i sig inte ett nytt fenoment) – därav Miley Cyrus-shout outen.


17. Mapei – Don’t Wait

SOM folk hade väntat på en rapcomeback från Mapei. Så återvände hon och… sjöng. Men vad gör det när hon gör det så här pass bra? Vill ge en stor applåd till de dubbla rösterna i verserna.


16. Abidaz – Kvalitet & kvantitet

Jag upptäckte Kvalitet & kvantitet när jag fick en förhandsvisning av videon skickad till mig. Första halvan utgjordes av spökliga, och också väldigt bra, Benägen. Men precis när jag var på väg att deppa ihop bröt en smattrande trumvirvel in i sällskap av ett triumferande blås. Och sedan promenerade Abidaz runt med en kamel i Hagalund. Klart jag älskade det.


15. Janelle Monaé feat. Miguel – Primetime

Janelle Monaé passionerade duett med Miguel bjuder på en av årets bästa refränger, komplett med elgitarrer, körmattor och ett instrument jag inte riktigt kan identifiera (1:28 in). Som att lyssna på en ung, kvinnlig Prince.


14. Jay Z feat. Rick Ross – Fuckwithmeyouknowigotit

”I just landed in Europe, nigga!” Det är definitivt topp 10 mest obildade öppningsraderna i hiphophistorien, och konkurrensen är stenhård. Liksom, VAR i Europa? Haha. Varför jag och andra gillar Rick Ross så mycket förblir en gåta omöjlig att lösa. Men Fuckwithmeyouknowigotit, med sin tjatiga men beroendeframkallande refräng, har lyft alla klubbkvällar under året och utgjorde soundtracket till en kryssning (inga följdfrågor) jag var på i september. Det kommer man långt på.


13. Abidaz feat. Cherie – En dag

Den som inte blir känslosam av Abidaz brev till sin dotter har inget hjärta.


12. Beyoncé – Blow

Det här låter som något som Michael Jackson hade kunnat sjunga på 1979, även om han aldrig hade vågat framföra en sån här ”vågad” text. Det är så klart ett fantastiskt betyg. Jag älskar den här nya utmanande och mer personliga Beyoncé.


11. A$AP Ferg feat. A$AP Rocky – Shabba

Ni börjar kanske förstå grejen. Jag har svårt för de här klubblåtarna om jag inte hör dem i rätt element. Men med två verser visade A$AP Ferg att han både är kapabel att förstöra nattklubbarnas ljudsystem och utmana A$AP Rocky om vem i gruppen som ska springa sista sträckan med stafettpinnen.


10. JaQe – Oprah

En låt som jag i ärlighetens namn ogillade när jag hörde den för första gången via sunkiga hörlurar på redaktionen. Synten var liksom för enerverande ihärdig. Det var först när jag var ute och hörde den spelas som jag insåg vilket klubbmästerverk Oprah är. JaQe rappar med en sådan outtröttlig energi, har skrivit en text fullproppad av hooks och låten påminner om en ständigt stegrande refräng. Kan knappt komma på ett bättre betyg.


9. Abidaz – Game Over/Migos feat. Drake – Versace (Remix)

Fegar ur här och väljer både Migos Versace (Remix) och Abidaz remix på samma låt, kallad Game Over. Det gör jag för att spårets verkliga stjärna är beatet, även om både Drakes och Abidaz verser hör till årets absolut bästa.


8. Ace Hood feat. Future & Rick Ross – Bugatti

Ännu en av dessa låtar jag inte förstod grejen med förrän jag hörde den spelas ute. Men testa själv att befinna dig i en folkmassa när refrängen slår till – du kommer garanterat spilla din drink/göra illa dig. Den utgjorde soundtracket till det väldigt lyckade Hotell Nöjesguiden på Way Out West och hade mycket att göra med det som Mack Beats refererade till som Livets Fest.


7. Justin Timberlake – Strawberry Bubblegum

”It was such a mellow, mellow, mellow, mellow, mellow, melloooooow day.” Herregud, vad jag har spelat det introt många gånger i år. Men till skillnad från Dress On följs det upp av verser, bryggor och refränger så bra att man till och med kan bortse från de lökiga Strawberry Bubblegum/Blueberry Lollipop/könsorgan-liknelserna.


6. Beyoncé feat. Chimamanda Ngozi Adichie – Flawless

Det är så ofattbart mäktigt att Beyoncé stoppar in ett feministiskt brandtal från Chimamanda Ngozi Adichie som separerar de båda halvorna av Flawless. Det är exakt såna ställningstaganden jag älskar när våra största artister tar. De med störst röst måste våga/kunna skrika ifrån ibland. Hon gör sig verkligen bra när hon låter så här arg. Sen är Flawless som låt något av det hårdaste Beyoncé någonsin har gjort, med en fenomenal video och koreografi.


5. Rhye – Open

Den sparsmakade basen? De ledsna men ändå längtande melodierna? Och den där jävla rösten? För att citera John C. Reilly i Step Brothers: ”That is the voice of an angel. I can’t even make eye contact with you right now. Your voice is like a combination of Fergie and Jesus.”. En av årets finaste kärlekslåtar.


4. Drake – Hold On, We’re Going Home

När Drake gjorde Hold On, We’re Going Home siktade han och producenterna på ett Quincy Jones/Michael Jackson-sound, inte för att de trodde att de skulle kunna göra något lika bra, utan för att de ville ha en låt utan rap som kunde spelas på bröllop om tio år. Och de lyckades. Hold On, We’re Going Home låter tidlös, men kommer för alltid att påminna mig om 2013.


3. Abidaz – Röd, blå, grön

Jag förstod att Abidaz hade något speciellt på gång när jag hörde honom spela den på sitt första uppträdande på flera år på Nöjesguidens smygläsning i början av sommaren. Stress har producerat ett beat hårt som betong och Abidaz flowar som en gud över det. Den lyckas med konststycket att prata om det hårda livet på Stockholms bakgator, samtidigt som det är en klubblåt, samtidigt som den får en att vara stolt över att bo på någon av huvudstadens tunnelbanelinjer. Jag har till och med sett folk som inte kan svenska gå loss till den här. Så universell är Abidaz charm. 


2. Beyoncé feat. Jay Z – Drunk in Love

Beyoncé är vår största artist just nu och har snart ett oräkneligt antal hits. Jag har dock alltid uppfattat henne som lite tillrättalagd. FÖR perfekt liksom, vilket särskilt har skinit igenom i intervjuer (jämför bara med hennes syster Solange, som hela tiden spottar ur sig lite vadsomhelst). Men hennes nya skiva, som hon chockade världen med att släppa helt utan förvarning, är inte bara en historisk kommersiell och marknadsföringsmässig succé, utan också en inblick i den ”riktiga” Beyoncé. Drunk in Love är i stort sett en redogörelse för hur hon och Jay Z har sex, vilket en del av mig upplever som FÖR personligt (haha), men som ändå funkar. Det är en otrolig låt som går att spela i alla möjliga sammanhang och som blandar ett luftigt men ändå tungt beat, rå sång och en svinbra andra vers av Beyoncé där hon mer eller mindre rappar fram sången. Efter Flawless och Drunk in Love skulle jag faktiskt inte banga på ett rapalbum från Beyoncé


1. Daft Punk feat. Pharrell Williams – Get Lucky

Det svåra med att göra sådana här listor är att man med ganska stor sannolikhet har hunnit spela sönder de bästa låtarna när det är dags att sammanfatta året. Jag försöker bortse från det nu. Det är ungefär samma som att jag tycker att det känns tjatigt när en dj spelar Michael Jackson ute, trots att ett stort antal MJ-låtar skulle inneha topplaceringarna om jag under pistolhot tvingades lista världens bästa låtar någonsin. Men nog om det. För när Daft Punk i april, efter en oerhört tröttsam PR-kampanj, till slut släppte Get Lucky var den värld all hype. Den frenetiska gitarren, studsande basen och Pharrells röst dominerade sedan hela sommaren i stora delar av världen. Det är inte en lika självklar vinnare som förra årets Get Free, men jag har spelat den pinsamt många gångar och den får mig fortfarande på bra humör. Den påminner om odödliga klassiker som Oliver Cheathams Get Down Saturday Night och Talking Heads This Must Be the Place. Det är futuristisk rymddiscofunk.

Bubblare:

50 Cent feat. Kendrick Lamar – We On
1999 – Bedrövad
Action Bronson – 9.24.13
Action Bronson – Strictly For My Jeepz
Action Bronson – No Time
Action Bronson – Alligator
ASAP Rocky – Fashion Killa
Big Sean – Nothing is Stopping You
RA The Rugged Man – Bang Boogie
Charlie XCX – You (Ha Ha Ha) (Av videon att döma borde den varit soundtrack till spring breakers.
Hiatus Kaiyote feat. Q-Tip – Nakamarra
Jhené Aiko feat. Vince Staples – The Vapors
Ison & Fille feat. Natty Silver – Vår sida av stan
Mack Beats feat. Mohammed Ali – Tre legender
Mack Beats & JaQe – I centrum
Stor feat. Seinabo Sey – Lite kärlek
Stor – Idiot (min broder)
Stor feat. Linda Pira – Psycho
Sampha – Can’t Get Close
Gold Panda – Reprise (T_ Hemingway Remix)
The-Dream – IV Play
Kelela – Cut 4 You
ASAP Rocky – 1Train
Pusha T – Numbers on the Board
Thundercat – Oh Sheit It’s X
YG – My Nigga
Drake – Started from the Bottom
Linda Pira – Bäng Bäng
Shlohmo feat. Jeremih – Bo Peep (Do U Right)
Rhye – 3 Days
Abidaz – Benägen
Abidaz – Lucida drömmar
Abidaz – Nitti5
Kanye West – New Slaves
Kanye West – Blood on the Leaves
John Legend feat. Rick Ross – Who Do We Think We Are?
Newtimers – Waterfall Sky
The Bullitts – World Inside Your Rainbow
J. Cole – Power Trip
TLC – Meant to Be

 

Kanye Wests motorcykelsex hos Ellen

Amat Levin 14:48 19 Nov 2013



video platformvideo managementvideo solutionsvideo player

Okej, intentionen är kanske inte att det ska se ut som att Kanye West har sex med sin framtida fru Kim Kardashian på en motorcykel medan de åker genom någon slags CGI-Grand Canyon… men det ser fan ut som det.

Det är mycket möjligt att den nysläppta videon till Bound 2 har en djup symbolik och verkar på en högre nivå som bara ett par få utvalda kan förstå , och jag är SÄKER på att någon Kanye-stan kommer att argumentera för det i kommentarsfältet. Men jag hoppas mest på att han bara trollar oss och att den riktiga videon släpps inom kort. För liksom, det är ett sånt ooriginellt grepp att fronta med en naken Kim Kardashian. Och varför används, som min kollega Vendela poängterade, skärmsläckarna från Windows som backdrop? OCH VARFÖR SKAKAR MOTORCYKELN SÅ JÄVLA MYCKET??

Haha, synd på en så bra låt.

6 Visa kommentarer (6) Läs mer

Kanye West och Jimmy Kimmel blir sams

Amat Levin 10:32 10 Oct 2013

Kanye West och Jimmy Kimmel har bråkat under de senaste veckorna. Allt började med Wests öppenhjärtliga intervju med Zane Lowe, som Kimmel gjorde en parodi på, som West inte uppskattade vilket fick honom att börja twittra förolämpningar om Kimmel, som Kimmel sedan svarade på…. och nu är vi här.



Det hela känns ganska barnsligt och självupptaget, men leder ändå till en bra intervju där de pratar kontext, Kanyes geniskap och försök att ”break media”, tweetsen Kanye aldrig skickade , klasshat vs. rasism och konsten att våga säga det man egentligen tycker. Dessutom liknar Kanye sitt intåg i modevärlden med Michael Jacksons försök att få sin musik spelad på MTV. Som bekant ville ju kanalen först inte visa hans videos då han ansågs vara för svart urban för publiken. Jag tror ändå (hoppas inte) att Kanye kommer att få något slags sammanbrott snart. Han verkar så spänd och uppvarvad. Och låter inte hans röst/uttal annorlunda nuförtiden? 

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

5-åring gör cover på Kanye Wests "Blood on the Leaves"

Amat Levin 10:00 12 Sep 2013



Låtvalet? Självcensuren? Inlevelsen vid 1:43? Haha, sån stjärna.

Edit:
Snälla, para ihop ungen ovan med ungen nedan. Min högsta önskan är att de ska göra en låt tillsammans. (S/O till Anton som tipsade mig om den). 

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

“Brandy little sister lame, man you know it now"

Amat Levin 10:22 10 Sep 2013

Kanye West överraskade Jimmy Fallon med ett spontanbesök i natt. Tillsammans med Charlie Wilson och The Roots uppträdde han med Bound 2, ett av de bästa och definitivt mest Kanye-lika spåren från Yeezus. Hur bra är inte den 60-årige Charlie Wilsons röst fortfarande?

0 Kommentera Läs mer

Gästade Vad blir det för rap? lite

Amat Levin 12:11 12 Jul 2013

Om ni inte redan har listat ut det är jag på semester just nu och det är därför den här bligen är lite sovande för tillfället. Jag gör mest sånt här:



Men – jag hann med att spela in ett avsnitt av Vad blir det för rap? I det snackar vi Katie Got Bandz, men framförallt Kanye West och Yeezus (cirka 25 minuter in). Dessutom blir vi nostalgiska i slutet och väljet våra all time-Kanye-favoriter. Lyssna här nedan:

0 Kommentera Läs mer

Kanye West och det eventuellt osmakliga med Blood on the Leaves

Amat Levin 10:42 18 Jun 2013

Sitter med det sista inför Nöjesguiden #6 och lyssnar samtidigt på Kanye Wests nysläppta Yeezus. En recension kommer lite senare, antingen i tidningen eller här på bloggen.

Men, det jag har fastnat på nu är låten Blood on the Leaves. Den bygger på Nina Simone-versionen av Billie Holidays Strange Fruit, som i sin tur är en tolkning av Abel Meerepols dikt om lynchningarna av svarta som föregick i USA på trettiotalet.

Det är en av 1900-talets starkaste, bästa och mest sorgliga låtar. Därför blir jag obekväm av samplingen. Den har liksom inget med originallåten att göra. Inte ens en gnutta. Istället handlar den om en jobbig break up, att ”bitches surrounds me” och har ett parti där han varvar Nina Simones röst med C-Murder-referensen ”Fuck them other niggas cause I'm down with my niggas”. Va? Jag vet inte, men min första instinkt är att det verkligen gränsar till osmaklighet.

Helt bortkopplat från vad Strange Fruit symboliserar för mig, helt objektivt, inser jag också att Blood on the Leaves är ett fantastiskt beat. Men frågorna som uppstår i mitt huvud när jag lyssnat på den, frågor jag nog aldrig har reflekterat över tidigare är: finns det regler för vad man för sampla? Och i vilka sammanhang man får använda en viss sampling?

6 Visa kommentarer (6) Läs mer

”They don’t like Kanye in a kilt”

Amat Levin 11:14 6 Mar 2013

I likhet med Nöjesguidens 100 mäktigaste inom musikbranschen-lista brukar MTV:s 10 Hottest MC’s-lista orsaka en mängd upprörda känslor varje år. Mest kränkt är Kanye West (tog sig in på en sjunde plats), som menar att MTV inte gillar att han är i ett förhållande och påminner om att han gav MTV:s Sway sin första tv. Kanye har verkligen rants for days.

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

Amat Levin

Amat Levin är en 28-årig journalist och är före detta chefredaktör och ansvarig utgivare på Nöjesguiden. Denna blogg är numera inaktiv, men han kan höras på The Power Meeting Podcast.
 
Best of Amat:

Intervjuer

Seinabo Sey sprider sina vingar

Den anonyma världsmästaren

Nöjesguiden <3 Alexandra Pascalidou

Linda Pira: Matriarken levererar

George Scott har funnit ro

Kung Abidaz mot alla

Lilla Namo tar över i egen takt

Mack Beats står i centrum

Stor lever drömmen

Rikard "Skizz" Bizzi har hittat hem

Petter börjar om

Kendrick Lamar är hiphopens framtida kung

RZA fortsätter expandera

Reportage

Krogpersonalen avslöjar

Nybörjarens guide till Illuminati

Var ska vi bo?

När sex gör ont

Den tysta cannabisdebatten

Blogginlägg

7 ledtrådar som förklarar Robin Thickes sliskighet

"Jag är färgblind!" Grattis – eller?"

Rasism och En oväntad vänskap

Om svartingar, fotboll och varför man inte behöver krångla till det

En studie i dålig smak

De 21 bästa Chappelle’s Show-klippen

Hiphopens 10 bästa ”uh”

Neger eller choklad?

Nöjesguidens kommentarsfält just nu

Om reklam och omöjliga kroppsideal

Naturens största douchebag

8 anledningar till att älska apor

Påminn mig att aldrig skaffa hund

Ett besök i könsrollernas högborg

Amy, Amy, Amy

Om #stopkony och retweetandet

Är världen redo för en svart James Bond?

2012 års 50 bästa låtar

"Om du blir för full får du räkna med att bli våldtagen"

Amat når du direkt på amat.levin@nojesguiden.se

Sugen på att RSS:a Amats blogg? Klicka här.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla