De har inte samma intravenösa förmåga att omedelbart nå våra känsligaste nervcentra när efter nästan två decennier bestämmer sig för att plocka upp instrumenten. Men innerligheten är intakt, och vad de förlorat i ungdomlig passion tar de igen i rutin. Martin Phillipps låtar är gedigna indierockbyggen som var och en övertygar och som albumkonstellation är komplett. Med täta gitarr- och keyboardarrangemang och bastanta nittiotalstrummor kan man invända att det kanske låter lite otidsenligt, ganska mycket som R.E.M. Innan det bandet tappade tråden.
