Två år efter hyllade debuten How to Lose Life släpper de svårmodiga britterna White Lies sitt andra album Ritual. När Nöjesguiden träffar dem för att prata Interpol, framgångar och varför de alltid har svarta kläder på sig är de på sprudlande humör.
Ert debutalbum How to Lose My Life gick direkt in på första plats på Englandslistan. Vågar ni hoppas på samma lycka denna gång?
- Det är en otroligt bra start, säger Charles Cave. Men det vi känner tror jag är bitter, pessimistisk realism. Vi fick precis reda på att vår gode, kära vän Bruno Mars släpper sitt album en vecka tidigare än planerat.
- Och vet du varför, fyller Jack Lawrence-Brown i. För att Adele kommer sälja mycket mer än han.
- Så nej, vi kommer troligtvis inte att hamna på första platsen, fortsätter sångaren Harry McVeigh. Men vi hoppas i alla fall på topp tio. Om vi lyckas sälja så många exemplar av Ritual som vi gjorde första veckan med How to Lose My Life så vore det jäkligt bra.
Men om man bortser från er framgång med debuten. Hur mycket annorlunda är egentligen Ritual?
- Jag tror att vi tog oss an albumet på ett mycket mer lugnande sätt, förklarar Charles Cave. Efter att ha skrivit Unfinished Business och Death var vi bekväma nog att använda stilen och temat från de två låtarna och basera hela vårt första album på dem. Det var antagligen det bästa vi kunde göra med tanke på att ett debutalbum gärna får vara enkelt och sammanhängande. Men i studion blev situationen lite mer stressartad, eftersom allt vi fokuserade på var att nå vår deadline. När vi gjorde Ritual upplevde vi aldrig de kraven och fokuserade bara på att skriva bra låtar. På så sätt hade vi mycket roligare. Trots att det kanske känns otippat att säga så är det faktiskt så att White Lies för mig betyder glädje och att ha roligt.
- Jag tror att vi tog oss an albumet på ett mycket mer lugnande sätt, förklarar Charles Cave. Efter att ha skrivit Unfinished Business och Death var vi bekväma nog att använda stilen och temat från de två låtarna och basera hela vårt första album på dem. Det var antagligen det bästa vi kunde göra med tanke på att ett debutalbum gärna får vara enkelt och sammanhängande. Men i studion blev situationen lite mer stressartad, eftersom allt vi fokuserade på var att nå vår deadline. När vi gjorde Ritual upplevde vi aldrig de kraven och fokuserade bara på att skriva bra låtar. På så sätt hade vi mycket roligare. Trots att det kanske känns otippat att säga så är det faktiskt så att White Lies för mig betyder glädje och att ha roligt.
Ni har putsat till ert sound lite tycker jag. Mer industriellt och lite mer dystert.
- Det är antagligen för att vi tyckte att det var kul, svarar Harry McVeigh. Men vi måste också nämna Alan Moulder som hade mycket med det att göra. Kanske inte i sin roll som producent, men vi lyssnade rätt mycket på vad han hade gjort tidigare. Speciellt Nine Inch Nails, vilket i sin tur influerade oss till det industriella. Dessutom, och det är viktigt att notera, är The Fragile av Nine Inch Nails världens bästa skiva.
- Det är antagligen för att vi tyckte att det var kul, svarar Harry McVeigh. Men vi måste också nämna Alan Moulder som hade mycket med det att göra. Kanske inte i sin roll som producent, men vi lyssnade rätt mycket på vad han hade gjort tidigare. Speciellt Nine Inch Nails, vilket i sin tur influerade oss till det industriella. Dessutom, och det är viktigt att notera, är The Fragile av Nine Inch Nails världens bästa skiva.
Ni har själva beskrivit White Lies som upplyftande musik med deppiga texter. Det finns det ju redan så mycket av. Varför inte göra tvärtom?
- Det är väldigt intressant att du tar upp det, tycker Charles Cave. En av förra årets bästa skivor heter Queen of Denmark av John Grant som har gjort precis det och lyckats. Så tja, varför inte? Kanske.
- Knepigt dock, menar Harry McVeigh. Jag tror att det är svårt att slå John Grant. Sen är det också mycket lättare att skriva ”upplyftande musik med deppiga texter”.
- Det är väldigt intressant att du tar upp det, tycker Charles Cave. En av förra årets bästa skivor heter Queen of Denmark av John Grant som har gjort precis det och lyckats. Så tja, varför inte? Kanske.
- Knepigt dock, menar Harry McVeigh. Jag tror att det är svårt att slå John Grant. Sen är det också mycket lättare att skriva ”upplyftande musik med deppiga texter”.
Det finns alltså en trygghet i att vara ledsen?
- Ja, säger Charles Cave. En varm och skön känsla av att tycka synd om sig själv. Vara människa och sårbar. Toppen!
- Ja, säger Charles Cave. En varm och skön känsla av att tycka synd om sig själv. Vara människa och sårbar. Toppen!
Er musik blir ständigt jämförd med Interpol, The Editors och Joy Division. Börjar det inte bli tröttsamt?
- Jag vet bara att om jag vore recensent hade jag kommit på bättre saker än de jämförelserna, suckar Harry McVeigh. Jag tror att en del journalister bara är lata. Oftast när jag läser en negativ recension av vår skiva så tänker jag ungefär att ”jag slår vad om att den här snubben egentligen tycker om vår skiva men gillar att motsätta sig”. Däremot så har jag inget emot när de nämner Interpol i samband med oss. Jag har älskat dem sen jag var 14 år.
- Jag vet bara att om jag vore recensent hade jag kommit på bättre saker än de jämförelserna, suckar Harry McVeigh. Jag tror att en del journalister bara är lata. Oftast när jag läser en negativ recension av vår skiva så tänker jag ungefär att ”jag slår vad om att den här snubben egentligen tycker om vår skiva men gillar att motsätta sig”. Däremot så har jag inget emot när de nämner Interpol i samband med oss. Jag har älskat dem sen jag var 14 år.
Har ni träffat Interpol?
- Nej, säger Harry McVeigh. Jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja det heller.
- Interpol verkar skitläskiga, erkänner Jack Lawrence-Brown. Har du intervjuat dem?
- Nej, säger Harry McVeigh. Jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja det heller.
- Interpol verkar skitläskiga, erkänner Jack Lawrence-Brown. Har du intervjuat dem?
Nej. Men visst verkar de läskiga?
- Vi är bekanta med ett band som åkte på turné med dem faktiskt, berättar Jack Lawrence-Brown. Deras musik är betydligt mycket mer dansartad än Interpol. Och en av medlemmarna berättade att det ibland hände att de fick en blick från killarna i Interpol, som antydde att Interpol inte var speciellt förtjusta i att ha dem där. Jag skulle nog inte bråka med någon av dem, ärligt talat.
- Vi är bekanta med ett band som åkte på turné med dem faktiskt, berättar Jack Lawrence-Brown. Deras musik är betydligt mycket mer dansartad än Interpol. Och en av medlemmarna berättade att det ibland hände att de fick en blick från killarna i Interpol, som antydde att Interpol inte var speciellt förtjusta i att ha dem där. Jag skulle nog inte bråka med någon av dem, ärligt talat.
Ni däremot verkar förvånansvärt glada för att göra sådan svårmodig musik. Och så har ni alla svarta kläder på er? Inte bara på scen utan nu också.
- Men det har du också, konstaterar Jack Lawrence-Brown.
Fast jag bor i Stockholm, och alla i Stockholm har svarta kläder.
- Såklart, jäkla stockholmare och deras modestad, säger Charles Cave. Ärligt talat, julen var ju inte för så längesedan och alla vet ju att svart är det enda som smickrar en lite rund arekropp. Nästa gång försöker vi med Hawaii-skjortor.
- Såklart, jäkla stockholmare och deras modestad, säger Charles Cave. Ärligt talat, julen var ju inte för så längesedan och alla vet ju att svart är det enda som smickrar en lite rund arekropp. Nästa gång försöker vi med Hawaii-skjortor.
Ritual släpptes i veckan via Fiction/Universal.
Stad:
Artist:
Kategori:
