Vissa människor borde få tv-licensen indragen

 

Jag lyssnade på Medierna i P1. I ett reklamigt inslag om en avgående reklamfilmskaraktär, som vi för sakens skull kan kalla ”Matbutiks-Sten”, läste de upp några upprörda röster som uttalat sig i frågan på Facebook och Twitter.

Jag reagerade framför allt på ett indignerat ”Nu ska jag sluta titta på tv”. Vänta nu. Tittar du på tv med förhoppningen att nästa reklamavbrott ska bjuda på putslustig reklamfilmssåpa? På riktigt? Jag var tvungen att koppla in telefonmodemet och surfa raka vägen ut på internet för att dubbelkolla. Mycket riktigt. ”Fan fan fan!” skriver en stackare medan en annan ”gråter rätt ut”. Jag vet inte hur det rent vetenskapligt fungerar att gråta ”rätt ut”, snarare än rakt ner, men saken är densamma. Folk sörjer ”Matbutiks-Stens” när vi egentligen borde sörja den svenska tv-underhållningen.
 

”Matbutiks-Stens” sorti markerar skärningspunkten där den svenska tv-kulturen kolliderar med den svenska överkränktheten. Särskilt det senare har blivit en slags valuta. För så fort någon jävel nämner en trillingnöt eller Kalle Ankas jul förvandlas någon annan jävel till en Marcus Birro/Frida Boisen-terminator mer kränkt än svenskt farvatten. Du kan inte kasta en sten på sociala medier utan att träffa en ”Vi som tycker [idiotisk skitåsikt]”-grupp” i ansiktet. Och när svenska folkets mest folkkäre reklamfigur drar finns det ingen hejd för gråtmilda utspel och artificiellt konstruerad kränkthet.

Till dig som sa ”Nu ska jag sluta titta på tv” för att din favoritreklam måste nyrekrytera: du förtjänade aldrig att titta på tv till att börja med. Ditt utspel är det enskilt dummaste sedan den moderata plikten som hotade att kasta ut sin tv på grund av något
han hade hört på radio. Men allt ont bär något gott med sig. Nu vet jag nämligen hur vi löser den utdragna tvisten. Den svenska tv-licensen ska inte reduceras till en betalningsskyldig skatteavgift. Den ska upphöjas till ett privilegium du skriftligen måste ansöka om.

Bäst just nu