Olga Crafoord Lundell ser en pjäs som framkallar längtan efter flydda nätter.
Jag blir intvingad på Teater Brunnsgatan 4 med fötterna släpande efter mig. Jag är håglös av ett krossat hjärta, och ingenting hjälper. Vid min sida har jag min älskade kusin och bästa vän. Hon har dragit ett tungt lass i min sorgeprocess, och är nog ganska utmattad efter att den senaste månaden behövt ta på sig rollen som både spådam och hallick. Ingenting får mig att skratta längre. I ett sista desperat försök placeras jag på första parkett med ett glas billigt rödvin framför Malte Gårdinger och några coola tjejer från min gamla gymnasieskola.
På scen utspelar sig ett kammarspel de flesta varit en del av någon gång i livet, en begynnande efterfest utan tillgång till vare sig alkohol eller knark trots att samtliga deltagare är desperata efter att berusa sig. Behovet av mening och njutning fylls istället av hemmagjord chokladsbollssmet, snuskiga hångel och regression till barnasinnets skrattattacker.
Vanligtvis produceras ungdomsskildringar av kulturskapare med ungdomen bakom sig. Frontalloberna har mognat färdigt sedan länge och resultatet blir stundtals förlegade och politiskt korrekta dialoger som inte riktigt flyger. Därför blir jag pigg av rollkaraktärernas ärliga och rappa jargong, som vågar skildra stigmatiserade ämnen som självmordsönskningar och psykisk ohälsa på ett lättsinnigt och komiskt sätt. I dialogen framgår en bakomliggande önskan; låt mörkret få ta plats, och låt konsekvenserna hanteras utan curlande bommullsvantar. När de tre kvinnliga rollkaraktärerna framför en vädjande sång till en av de manliga huvudrollerna, där de ber om att få bli slagna, och sedan faktiskt blir det, blir jag lite förvånad – men på ett trevligt sätt!
När medelåldern skildrar ungdomen tenderar den att se den genom en alldeles för romantiserande lins. Jag är trött på 19-åringar som spelas av trettioåringar och dricker cocktails, har gudomligt sex och framgångsrika karriärer. I Vinterpjäsen dricks folköl (avslaget portvin när det vill sig riktigt väl) och karaktärerna knegar på caféer eller drar på sig enorma Csn-skulder utan att förstå varför. Ändå finns en sprakande lust och tro på något bombastiskt! Vinterpjäsen lyckas med att fånga de nyanser av ungdom som ofta går förlorade i minnets nålsöga.
Det är rörande att se hur karaktärerna axlar sin tillvaro som unga, dumma och innerligt ensamma. I början tar Alva Bratts karaktär på sig rollen som flockens brådmogna “mamma”. Hon agerar pryd och ordentlig. Kanske för att det är sexigare att aktivt välja tråkigheten än att ofrivilligt påtvingas den? Resten av tjejerna låter sig uppslukas av kvinnliga fnitterdimmor och förtrolig vänskap som gör mig varm i hela kroppen. 29-åriga David (eller var det Daniel?) pratar jazz i oändlighet och får vara högst upp i yrkeshiearkin med sin, hör och häpna, färdiga psykologutbildning. Den femte karaktären är bara en riktigt jävla skööööön kille! I andra akten röker plötsligt Bratts karaktär inomhus, frigjord efter ett riktigt dåligt ligg, och den kvinnliga vänskapen offras till förmån för det enda verkliga tryggheten: JESUS.
Att skaffa pojkvän var min fribiljett från efterfesternas rike. Jag svor vid det heliga korset att hänge mig åt tradwifetrenden på heltid och abdikera från att ligga med huvudet i okända mäns knän klockan sex på morgonen i hopp om att livet skall hända, men Fanny Lindstedt Grahns uppsättning får mig att längta tillbaka. Skrattande dessutom. När föreställningen är över går jag och min kusin ut i decembermörkret. Vi tänder varsin cigarett och knatar Brunnsgatan ner mot Birger Jarlsgatan, där vi sätter oss på ett dekigt ställe och dricker öl. När vi väntar på tunnelbanan hem ropar några killar med dunväst glatt på oss: ”Vill ni med på efterfest?”
