Ibland, på särskilt mörka dagar, tänker jag att framtidens filmhistoria kommer gå förlorad i mängden. Att den totala tillgängligheten förblir teorisk medan snäva algoritmer framhäver ett fåtal titlar på de största streamingsajterna. En ny kanon för generation Z som mer än något annat liknar fyndkorgen på ICA omvandlad till ettor och nollor. För hela filmhistorien är allt annat än ett klick bort, och på sådana mörka dagar tänker jag att framtiden bereder väg för Marvel Studios, Dwayne Johnson, kanske till och med för Kevin Costner, men säkert inte för någon som Victor Sjöström? Sen tar jag ett djupt andetag.
Andra dagar tänker jag på att stora delar av den faktiska filmhistorien redan gått eller förmodas vara förlorad. Det gäller framförallt den tidiga filmhistorien då upp till åttio procent av alla stumfilmer uppskattas vara förlorade. En anledning är förstås den tidiga filmens högst brandfarliga materiella bas – nitrat. Stora delar av den svenska stumfilmshistorien gick i lågor 1941 när Svensk Filmindustris lokaler i Vinterviken brann ner. Av just Sjöströms fyrtiotvå stumfilmer har endast femton funnits bevarade.
Men vissa dagar skymtar ljusglimtar. För drygt ett år sen återfanns en schweizisk distributionskopia av Sjöströms Judaspengar från 1915. Ett fynd som utökar Sjöströms bevarade filmografi till sexton, och vidare möjliggjort Cinematekets nypremiär av filmen. Den nyrestaurerade kopian är närmast intakt och mäter bildligt talat 755 meter mot den ursprungliga censurlängdens 799 metrar (den nya visningskopian är digital och förvaras alltså inte på någon fysisk filmremsa). Visningen ackompanjeras av pianisten Edward von Past.
1910-talet var en minst sagt produktiv period för Sjöström och 1915, bara tre år in i sitt filmmakande, regisserade han sju andra filmer utöver Judaspengar. Berättelsen om arbetaren Holk (John Ekman) som i ekonomiskt svårmod anger den oskyldigt mordanklagade vännen Blom (Egil Eide) når inte samma fulländade berättarteknik som 1921 års Körlkarlen, men vittnar likväl om en filmhantverkare snabbt bemästrat sitt yrke. Filmens tre akter bjuder på välarrangerade bildutsnitt som hela tiden utnyttjar bildens djup och skapar bilder i bilden, till exempel genom fönsterkarmar, för att avancera historien. Men framförallt är det John Ekmans Holk som imponerar. Med nedslagna blickar, utan ett ord (vilket säger sig självt), förmedlar han en sorg ärligare än någon snyftare på Netflix. Så låt bredbandet vila ikväll och traska eller ta bussen ut till Filmhuset. En liten pärla till filmhistoria är inte längre bort än så.
