Den mest socialt medvetna generationen kan inte få nog av den kritvita 90-talsserien som skämtar om bögar, transpersoner och tjockisar.
Som en 80-talist gammal nog att minnas 90-talets tablå-tv har jag svårt att förstå varför generation Z är så besatta av Friends. Jag var tolv år när första avsnittet visades i Sverige 1995, ett år efter premiären i USA. Snart följde hela skolan serien och klassens ”roliga kille” började härma Chandler Bings Jonatan Unge-ska uttal; kunde han VA roligare?
Även om jag inte hade livserfarenhet nog för att hänga med i alla turer kring de tjugonågontingarnas Manhattan-liv fattade jag att Friends hade något. Alltså, för sin tid, i relation till allt annat på tablån – så hade det något. I efterhand – och med streamingmöjligheter – är det lätt att romantisera 90-talets tv-utbud. Vi fick trots allt klassiker som Twin Peaks, Seinfeld, Buffy och Varan-tv. Men om du levde under tv-tablåns tyranni vet du att 90-talet snarare var ett decennie av oändliga Days of Our Lives-repriser och halvtimmeslånga tv-shopreklamer om absurda träningsredskap.
För Friends var konkurrensen allt annat än mördande. Om du inte kunde relatera till narcissisterna i Seinfeld var det lättare att spegla dig själv i Monica, Phoebe, Ross, Chandler, Rachel eller Joey.
Men hur relevant är Friends i dag? När Netflix avslöjade några tittarsiffror 2018 framgick det att Friends var plattformens näst mest populära serie, efter The Office. Originalproducerat innehåll som Stranger Things kunde inte tävla med skåpmaten och för att behålla Friends på hyllan 2019 pröjsade Netflix 100 miljoner dollar. När licensägaren Warner Media senare i år släpper sin nya streamingtjänst HBO Max kommer den 26 år gamla tv-serien vara flaggskeppet.
Men inget av det förklarar Friends andra andning. Hur kan serien som driver med bögar och transpersoner, skrattar åt tjockisar och har en ensemblé som får Trumps kabinett att framstå som mångfaldskvoterad gå hem hos den mest wokea generationen någonsin?
Kanske ligger svaret i att Friends allt mer påminner om ett kostymdrama. Vännerna som hänger i soffgruppen på kaféet Central Perk tycks vara fastfrusna i en annan tid, och på samma sätt som vi skrattade åt och förfasades av Mad Men fascineras vi av denna enklare tillvaro utan pushnotiser och gigekonomi. I Friends alternativa tidsbubbla kan 20-åringar ha bostad, karriär och ett tillfredsställande (nåväl) samliv. Något som i dag framstår lika surrealistiskt som baklängestalande-dvärg-scenerna i Twin Peaks.
På Tribecca TV festival berättade en av seriens skapare, Marta Kauffman, att hennes dotter blev tipsad av sin kompis att se ”den där nya serien Friends”. Kompisen var övertygad om att Friends var en period piece.
Kanske är det så vi ska se Friends år 2020. Inte som en gammal serie som måste stå till svars för samtidens värderingar, utan som ett diorama. Ett fönster mot en tid bortom valfrihetens ångest.
Läs även: "Mina bästa refuserade tv-idéer"
