Valerie Kyeyune Backström: "När vita artister lajvar svarta älskar jag Azealia Banks för hennes kompromisslöshet"

Enkvinnearmén Azealia Banks.

Jag ska skriva ett litet kärleksbrev.

Det ställs så höga krav på kvinnor. Hur man ska vara, hur man inte ska vara, utrymmet är så litet, svårbalanserat. Ännu mindre är det för vissa. Ofta blir det fel hur man än gör. Om man inte följer linjen för vad som är en respektabel kvinna straffas man. Om man följer den likaså – då är man ett offer. Minsta felsteg bedöms, fördöms. Antingen är man en dålig förebild, eller alldeles för bra, och på så vis ouppnåelig – och det är också dåligt! Så lite utrymme att vara människa på.

Det skiter Azealia Banks i. Därför älskar jag henne utan gränser, även när hon gör fel. Inte för att hon har rätt, men för att hon förtjänas att finnas oavsett.

Det är svårt att verka inom offentligheten som ung kvinna, ännu mer som svart. Och inte ens ljushyllt, exotiskt tvetydig, utan ofrånkomligt svart. Vi skulle kunna prata om hur det är att verka inom en sexistisk musikgenre, men det vore att förenkla. Hiphopen är inte mer sexistisk än någon annan genre, vilket inte säger mycket då musikbranschen är genomsyrad av misogyni. Däremot är det en genre där white supremacy så tydligt görs och synliggörs. Hur en genre skapade av svarta så tidigt kommodifierades, gjordes till en handelsvara, där pengarna och makten så tidigt fråntogs det svarta communityt.

Alla hatar Banks. Männen för att hon inte håller käft. Vita feminister blir besvikna för att hon ”viker ut sig” genom att ta plats, inte sällan i lite kläder, med sin svarta kropp. Bara att ha den kroppen kan många gånger vara skäl till aktsamhet; vita, raka kroppar sexualiseras inte på samma sätt och ges en annan typ av medvetenhet.

Azealia Banks är allt. Skitsmart, skitsnygg, konstant kompromisslös. Extremt begåvad, men folk säger att hennes personlighet har hamnat i vägen för musiken. Även när hon uppenbarligen förlorar på det har hon inte hållit käften. Ibland har hon haft fel, ibland rätt, oavsett har hon aldrig gett sig. Det finns något i det.

Industrin älskar inte svarta högljudda kvinnor. Men industrin älskar vita kvinnor som lavjar svarta. Kreyshawn ges kontrakt på 1 miljon dollar; Iggy Azalea rappar på bred blaccent att hon är en ”runaway slave master”; svarta män slåss om att få hålla dem om ryggen. Det ser Banks. 

Ingen håller Azealia Banks rygg. Men det skiter hon i. Som en enkvinnearmé kör hon på, i motvind. Hon har inget entourage, ingen som backar upp henne, hon är helt ensam. Skitarg, obeveklig, oresonlig. Hon slår bakut mot den nisch hon tvingas in i; som bisexuell svart kvinna i en tid, i en industri som mer och mer blivit till en minstrel-show. Ibland blir det fel, ofta rätt, oftare både och.

Den dagen hon ges lika mycket svängrum som Kanye West, Miley Cyrus, Macklemore; då har vi kommit någonstans. Innan dess är hon påminnelsen. Och det älskar jag henne för.

Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se. 

Läs fler av Valeries texter:
Raskortet – Varför är det radikalt att vara svart?
Magic Johnsons miljoner hjälper honom inte, till slut är han inget annat än en svart man
Mapei belyser det slentrianrasistiska Sverige
Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
Att tycka är silver, att vara neutral är guld
Utan en vit partner släpps vi inte in i finrummen
Det vore roligare om Virtanen kunde vara solidarisk på riktigt
Den vita publiken skrattar i samstämmighet, för rasisten är alltid någon annan