Vakta din tunga i matgrupperna

Nöjesguiden gör en ovetenskaplig djupdykning i Facebooks matrelaterade grupper.

Det som pågår i stängda rum har alltid fascinerat människan. Det hemliga, det förbjudna och det tabubelagda. Jag har ägnat mycket av mitt vuxna liv i ett försök att öppna de stängda rummen, såväl analoga som digitala. Jag har fått gå in i Vänliga Sundbyberg, en lokal facebookgrupp för boende i Sundbyberg, trots att jag inte bor där. Däremot uppskattar jag Sundbyberg på behörigt avstånd. Jag har låst upp Bolla diabetestankar, trots att varken jag eller någon jag känner väl är diabetiker (ännu). Däremot har jag många diabetestankar. Jag är med i Språkpolisernas högkvarter. Det är oironiskt och en fantastisk grupp, trots den hårda tonen. Ibland behövs den. Av alla grupper jag någonsin ansökt om att få gå med i är det bara en som tackat nej. Den heter Vi som har thaifru. Jag har såklart ingen thaifru, trots att jag gav ett otroligt övertygande sken av det i mitt personliga brev till ansökan. Jag förstår deras nekande svar, men hur tänker de att jag någonsin ska kunna skaffa en utan deras stöd? 

Nåväl, det här skulle handla om mat ja. Nyligen fick jag nyckeln till ytterligare några stängda rum - nämligen matgrupperna på Facebook. Det visar sig att de inte var så stängda alls. Till skillnad från thaimakarna så är mitt intryck att moderatorer och medlemmar i matrelaterade facebookgrupper är enormt har väldigt låga trösklar. De har full förståelse för att jag inte har några bilder med min fru och lider med min svåra situation (att hon inte finns på riktigt). De låga trösklarna går hand i hand med att också ha lågt i tak, men allt annat vore ju faktiskt inredningsmässigt väldigt konstigt. 

Av matgrupperna jag har gått med i finns det egentligen bara en som väntat mer än ett dygn med att släppa in mig. En grupp för de som gör sin egen ost lever som de lär och låter även mig stå och dra. Jag hatar ost och kan ingenting om det. Första gången jag såg någon pochera ett ägg så frågade jag om de gjorde mozzarella. Det var ett halvt decennium sedan och jag kan fortfarande inte...smälta det. Trots mina inställningar till ost vill jag så gärna vara kvar i ostgruppen. Det är en fantastisk plats med precis lagom mängd inlägg och en fantastisk ton. Därför håller jag mig från att skriva något halvdant skämt om “löpsedel” och undviker att kommentera “jag med” på ett inlägg om en ost som smakar ung pecorino. Osmakligare än osten! Jag skulle kastas ut. Kanske jag kan kommentera att det är mitt hiphop-namn? Nej, de skulle inte fatta.

Jag förstår frestelsen. Inte Janssons, den kommer jag aldrig förstå. Men jag förstår frestelsen att blotta sitt liv och sin varenda tanke inför främlingar. Visst är det en sak att få en like från en bekant som på något sätt känner att de har något att vinna på att visa sin uppskattning, eller känner att de måste. Men att få en like från en främling, vars enda gemensamma nämnare är att hen också är en av Smörgåstårtans Vänner? Är det såhär kändisskap känns? Nej. Det är såhär gemenskap känns. Den gemensamma nämnaren i alla matgrupperna är hunger. Inte efter god mat, men efter gemenskap. Efter ett sammanhang. 

Vilka är det då som går med i den här sortens grupper? Givetvis är man med i grupperna om man är intresserad av mat och kanske har fått nischat intresse för en specifik maträtt, till exempel ramen. Men det finns grovt generaliserat tre olika kategorier bland grupperna. Den första är köttkomagrupper, mer eller mindre skrovmålsätare som blir kåta av stora portioner och har en invandrarfientlig approach. De fick inte jag gå med i. De andra två kategorierna välkomnade mig.

Det första av dessa kategorier är mysiga grupper där man boostar varandra och det är sakliga diskussioner om exempelvis korv stroganoff. Alla vi som älskar korv stroganoff är faktiskt en av landets trevligare facebookgrupper som bör vara ett riktmärke för alla matgrupper. Slutligen har vi mer nischade grupper där maten verkligen är ett hantverk. Hit drar sig alla med en släng av autism. Det är översittare, mycket gnäll och väldigt mycket allvar. Ibland sipprar det igenom ett par bra samtal men det är mest skryt om vem som har besökt Tokyos bakgator som i Ramen Sverige-gruppen. Framförallt är det vita män som åtminstone uttalar sig.

Några saker har alla grupper gemensamt, enligt min forskning (eller f*rskning, som det hade hetat i vegangrupperna). Androidanvändarna är överrepresenterade. Det ser man ibland på bilderna de lägger upp, i övrigt på exakt allt de gör och hur de uttrycker sig. Grupperna är gif-tunga. Varför inte? Om en bild säger tusen ord, då säger en gif flera tusen. De som inte är vita män i dessa grupper är istället vita kvinnor, och ofta sådana med vuxna söner. De älskar att berätta om när deras vuxna söner typ ber om husmanskost eller hyvlar osten rätt. Men det sista och det viktigaste de har gemensamt är att haten och hånen inte gör dem något. De kanske inte alltid tycker om varandra inne i grupperna, men i slutet av dagen så har de något gemensamt. Smörgåstårtan. Hamburgaren. Veganmaten. När man är inne, då är man inne.

Håll tungan rätt i mun i...

Vi som lagrar ost
Gruppen samlar entusiaster som köper ost, ofta billig sådan, och lagrar den hemma innan ätning. Men om man skrapar bort möglet från ytan döljer sig en biologisk flora av konflikter därunder. Admin har upprepade gånger tvingats stänga av deltagare och banna folk på heltid, efter att de på ett eller annat sätt gått över gränsen.

Ramen Sverige
Hette tidigare Ramen Stockholm och med tanke på hur förhållandevis få ställen i huvudstaden som serverar Ramen, var frekvensen på inlägg redan då proportionerligt hög. Men hur trevligt det än är med Ramen är inte stämningen alltid därefter. För inte alls längesedan stormade en ganska känd ramenälskare ut ur gruppen på grund av den dåliga stämningen.

Hamburgergruppen
Vet du inte vad "smashed", "pinne" och "puck" syftar på bör du tänka dig för innan du gläntar på dörren till puritanernas hemvist.