Anna Lundberg är nattklubbschef på Push, Stureplansgruppens omtalade filial i Göteborg och Sveriges mest påkostade nattklubb. Henrik Wallgren är konstnär, krönikör, musiker och ägare av Röda Sten, eller som han själv uttrycker det, ”en av piraterna under Älvsborgsbron”. I Göteborg utgör deras respektive klubbar två extremer, inte bara geografiskt utan även socialt och kulturellt. Vi kan för enkelhetens skull kalla Anna för en representant för Aveny-Göteborg och Henrik för en representant för Underground-Göteborg. Nöjesguiden har bett dem att ta med oss på varsin krogrunda där de får chansen att visa upp sitt område för den andra sidan. Vad händer när de olika världarna möts? Vari ligger de skillnader som ofta uppfattas som monumentala? Och vilken sida har egentligen svårast att acceptera den andra? Det är den sortens frågor vi hoppas få svar på i och med det här mötet.
M2, Magasingatan 8, kl 22.00
Anna Lundberg anländer ett par minuter innan en stressad Henrik Wallgren kommer skyndande efter en lång dag på Röhsska museet, där han har haft vernissage för konstprojektet Bygget. Anna är klädd i cocktailklänning och Henrik i jeans och rödrutig skjorta. Jag presenterar dem för varandra och tänker att det enda de just nu har gemensamt, förutom stelt artiga leenden, är det faktum att de båda har oerhört inflytelserika positioner i samma stad och inom samma bransch, men ändå i två helt olika världar.Jag häller upp vin och ber dem berätta om sina förväntningar inför kvällen och hur de tror att det kommer bli att besöka de klubbar som den andre valt ut.
Henrik: För mig är Avenyn något man bara ser utifrån, det är en del av stan som jag inte känner att jag är en del av. Jag tänker på VIP-köer och vakter och får en känsla av att det är en ganska cynisk plats. En konstig grej är att jag kan älska den typen av klubbar och barer när jag är i London eller Barcelona, men hemma fungerar det inte alls för mig. I grunden kanske det handlar om att man måste tycka något om någon annan för att veta vem man själv är.
Anna: Det är nog sex år sedan jag var på Röda Sten senast. Då var det på någon slags rejvfest, tror jag. Men jag tycker att det känns väldigt kulturellt och genuint på något sätt. På Avenyn är ytan extremt viktig, och man vill inte sticka ut för mycket. Man kan liksom inte ha dreadlocks med lila slingor, men hos er tror jag att det är annorlunda och väldigt estetiska personer som går ut. När jag tänker på Röda Sten tänker jag av någon anledning på Reykjavik där jag bodde innan, att det är samma sorts avslappnade mentalitet.
Vi skickar runt ostar och viner och Anna röker trådsmala YSL-cigaretter på m2:s innegård medan vi fortsätter att tala om likheter och skillnader mellan klubbarna.
Henrik: Vi har testat allt möjligt på Röda Sten - techno, åttiotal, pop och ett par helt knäppa saker som ingen riktigt förstod vad det egentligen var. Vi lockar ju mycket folk från konsthögskolorna som är väldigt nyfikna och har en massa spännande idéer, och ibland känns det som att det ligger en liten del av Berlin under Älvsborgsbron. För mig är det viktigt att aldrig bli cynisk och tänka ”se till att de dricker och dansar och släng sedan ut dem när klockan är tre”, utan att man hela tiden fortsätter att ge publiken något mer och inte tänker på den som en massa.
Anna: Att man sätter själ i det?
Henrik: Exakt. Det handlar ju egentligen om att man vill skapa det som man själv tycker saknas i stan. Jag kan tycka att Sverige känns väldigt ofarligt och rent. Jag går igång på ställen som Berghain i Berlin som har en massa olika bögrum och grottor och annorlunda grejer. Det är ju som att vara på en annan galax att besöka ett sånt ställe.
Anna: Sånt tänker vi också mycket på, att det ska vara mer än bara klubb. Igår hade vi till exempel Ladies Night där vi delade ut goodie-bags fulla med parfymer från Gucci och mascara och sånt. Det var jättelyckat och tjejerna blev helt galna! Ett speciellt VIP-gäng lät vi dessutom gå på salong och få hår och smink fixat innan de skjutsades till klubben i limousine. Då känner man att det händer en massa runt klubben också.
Har ni någon motsvarighet till det här Henrik?
Henrik: Nej, men jag älskar sånt! Vad var det du kallade det, ”goodie-bags”? Jag tror verkligen på det här med att göra något mer än det förväntade. Sverige kan ju vara så himla tråkigt annars: man köper sina kläder på H&M, man går ut och blir skitfull, några killar börjar slåss, några tjejer börjar gråta och sedan går alla hem.
Anna: Är ni förskonade från slagsmål?
Henrik: Ja, vi ligger så off och egentligen helt fel på alla sätt och vis, så om man har orkat släpa sig dit, vill man ragga och festa istället för att slåss och bli utslängd. Det löser sig av sig självt. Och ni?
Anna: Jag har aldrig sett ett slagsmål på Push och det beror nog på ungefär samma sak: man betalar inte 150 kronor för att bli portad.
Henrik: Enda gången vi egentligen fick problem var när vi försökte köra dubstep-klubb. Det lockade helt fel folk – en massa luvtröjor och fem livrädda brudar! Viss musik lockar tydligen jobbiga människor i Göteborg men inte någon annanstans, varför är det så?
GHB?
Henrik: Så kan det säkert vara. Annars försöker vi ha så lite köer och så lite vaktinblandning som möjligt så att stämningen är bra redan från början.
Anna, ni låter en pointer avgöra vilka som ska få komma in och vilka som får stanna utanför. Hur resonerar ni kring det?
Anna: Det där har blivit en alldeles för stor grej. Folk tror att pointern är där för att neka när han egentligen är där för att se till att de som kommer in inte är för fulla, aggressiva eller har trasiga kläder. Att vi har en så bra och skön stämning inne på klubben underlättas av att vi tar hand om problemen i förväg istället för därinne.
Varför har inte ni pointer, Henrik?
Henrik: Jag förstod faktiskt inte riktigt vad ni pratade om först. Ordet ”pointer” alltså. Det finns ju någon slags fågelhund som också heter så. Först trodde jag att ni menade en sån, haha! Men nej, vi blir bara glada om någon kommer och är mest ute efter att fylla stället. Såklart händer det att det kommer kufiga typer, men då åker de ut också. Men inte för att de har fel byxor på sig, liksom. Men visst kan jag förstå tanken – är det en för blandad publik blir folk oroliga. Så är det faktiskt.
Anna: Jag tänker så här: vi har en grym lokal som är jättefin, så varför inte klä upp sig? Innan Push öppnade fanns det ingenstans i Göteborg dit man kunde gå om man ville klä sig snyggt utan att känna sig overdressed. Hos oss kan man klä upp sig till tänderna och det är det många som gör också. Därför blir det egentligen bara pinsamt för den som kommer i t-shirt och jobbarbrallor.
Tror du att du kommer att bli insläppt i rutig skjorta och jeansjacka, Henrik?
Anna: Det kan bli svårt! Nej, känner man sig snygg i jeans så syns det också.
Om de hade haft pointer på Röda Sten hade det kanske varit du som inte kommit in, Anna.
Anna: Ja, jag visste inte riktigt vad jag skulle ha på mig idag. En grej med mitt jobb är att jag alltid måste ha nya kläder eftersom man jämt hamnar på mingelbilder. Det är nästan lite jobbigt faktiskt. Jag tror att 90 procent av våra gäster kollar om de är med på stureplan.se dagen efter. Den är en jätteviktig del av klubben. Igår hade vi Magnus Uggla, tre deltagare från Let's Dance och han den söta skåningen från ICA-reklamen.
Henrik: Herregud! Sitter du och bjuder dit alla de här människorna?
Anna: Ja, ungefär så, fast det går via olika kontaktnät och alla från fotbollsspelare till skådespelare jobbar ju på sin image och vill synas på rätt ställen. Har inte ni mingelbilder?
Henrik: Nej, det är inget vi har tänkt på.
Det där med vikten av att synas är väldigt intressant. I vilken ordning skulle ni sätta följande begrepp om man talar om hur viktiga de är för era gäster? 1. Dansgolvet 2. Liggfaktorn 3. Baren 4. Att synas i rätt sammanhang.
Henrik: Den ordningen du sa dem i stämmer bra på Röda Sten. Det vänslas en hel del hos oss.
Anna: I mitt fall är det nästan det motsatta. Jag skulle säga att ”att synas” kommer först, sedan ”baren”, ”dansen” och sist ”liggfaktorn”.
Det är midnatt och vår lilla förfest närmar sig sitt slut så vi bestämmer att Henrik får börja välja ställe och han ger taxichauffören i uppgift att ta oss till Kontiki, en hyfsad tur från centrala Göteborg.
Kontiki, Storängsgatan 2, kl 00.30
Den lilla klubben sjuder av liv och Anna ser sig storögt omkring i lokalen som, trots att den är inhyst i ett helt vanligt gult tvåvåningshus, är inredd som en karibisk hydda och nästan helt i bambu.–Det här är ju helt otroligt! Vilket grymt ställe. Jag hade jättegärna testat konceptet på Avenyn och jag tror absolut att det hade kunnat fungerar, men jag hade kört ännu hårdare på temat och bara spelat reggae, säger Anna och tar emot en Rom Punch som jag räcker henne.
Vad hade du mer förändrat?
Anna: Hade vi haft det här temat på Push hade jag sett till att personalen haft på sig bastkjolar och definitivt fixat sponsrad rom.
Hur menar du då?
Anna: Till exempel skulle man kunna låta ett rommärke ha sin logga på baken på bikinitjejerna i utbyte mot fri sprit. Igår sponsrade till exempel Martini oss med dricka och jag hade ett väldigt jobb med att se till att folk höll glasen rätt så att loggan syntes på mingelbilderna, det finns hur mycket såna dealar som helst man kan göra. Just sponsring är något jag har tänkt mycket på sedan jag började på Push, och som jag känner att jag fått igenom på ett jättebra sätt.
Har ni tänkt i de banorna, Henrik?
Henrik: Nej. Vi kanske borde det, men jag tycker att vi ska vara en fristad från allt sånt där. Nuförtiden öppnar ju till och med museerna upp för olika kommersiella idéer så det kanske är dumt och otidsenligt av oss. Men jag vet inte ens vad vi skulle göra reklam för.
Sort Guld, det är ju självklart!
Jag föreslår att vi ska ta en sväng runt i lokalen men när jag stannar upp och byter ett par ord med Kontikis ägare Johan Schmeling tappar jag bort Anna för en stund. När jag hittar henne igen vid ett av borden en halvtrappa upp är hon roat generad.
Anna: Herregud, jag frågade just tjejerna här om detta var VIP-hörnan. De har ingen sån, va?
Någon VIP-hörna har de inte på Kontiki, men de har ett dansgolv där poppigt klädda tjejer dansar till Britney Spears.
Är inte detta lite Push?
Anna: Nej, inte det minsta! Vi skulle aldrig spela Britney på Push, häromdagen var det faktiskt en tjej som önskade det, men det gick dj:n lyckligtvis inte med på.
Anna håller hårt på Pushs house-profil, och jag får anstränga mig lite för att dölja min Britney-fäbless medan vi avslutar kvällens första dans.
Röda Sten, Röda Sten, kl 01.30
–Lycka till att komma in, det ser stängt ut, säger chauffören och nickar mot den respektingivande byggnaden under brofästet.Men han har helt fel. När vi närmar oss den svarta kuben som utgör konsthallen/klubblokalen Röda Sten hör vi hur berlintechnon tränger genom tegelväggarna, och väl inne pågår Klubb Schwedenparty för fullt med allt vad det innebär av våldsamt stegrande techno och dansande tysk-svenskar.
–Jag älskar det här! ropar Anna genom den sylvassa diskanten. Musiken är fantastisk och ligger nära det jag själv verkligen gillar och jag hade gärna testat det på Push, men det hade aldrig fungerat. Vi måste vara mer kommersiella, vi kunde ha kört detta en kväll till, men då hade inte folk kommit tillbaka. Vi kör house eftersom det är softare och mer lättlyssnat. Men det här tycker jag personligen är helt grymt.
Henrik som varit försvunnen en stund kommer ut från köket med tre glas absint som han tänder med en tändsticka.
Tidigare under kvällen berättade han att en typisk beställning på Röda Sten kan vara en stor stark eller en shot. När Anna svarade på samma fråga sa hon att det kan röra sig om en flaska Moët med fyra glas eller en stor flaska Dom Perignon.
Anna: När ett gäng beställer en trelitersflaska släcker vi ner och tänder tomtebloss medan flaskan bärs till bordet. När andra ser det blir de också sugna på att beställa och det blir rejäl fart i baren.
När Henrik nu sätter tändstickan mot den drygt 50 procentiga spriten och den blå eldsflamman slickar insidan av våra glas funderar jag över hur det här egentligen skiljer sig från att tända ett tomtebloss i en Moët-flaska. Kanske inte alls? Kanske bara på Pierre Bourdieus karta över kulturella fält och symboler? Men vi väntar med den sociologiska diskussionen till senare, först föreslår jag att vi testar dansgolvet.
Inklämda bland alternativklubbare och stamgäster och dj:s från undergroundklubben Genau 25, ber jag Anna visa hur en riktig Push-dans ser ut. I brist på bättre ord skulle jag beskriva hennes rörelser som… utmanande.
–Man dansar helt klart annorlunda här. På Push dansar man mer för att visa upp sig men här dansar man liksom för sig själv, säger hon medan jag och Henrik imiterar hennes rörelser så gott vi kan.
I Röda Stens råa lokaler och bland de övriga gästerna utmärker sig Anna helt klart i sin mer exklusiva stil och hon får många blickar, en del kritiska, andra bara nyfikna.
–That girl, is she some kind of celebrity in Sweden? frågar en tysk technotjej vår fotograf.
Han säger att det stämmer, och jag frågar Anna vad hon tycker om resten av gästernas utseende.
Anna: Det är ju ungefär som jag trodde att det skulle vara, folk är mer avslappnat klädda och inte lika fokuserade på ytan som på Avenyn. När jag var på toaletten innan märkte jag också att spegeln är förstärkt på något sätt och inte alls gjord för att sminka sig i. Det kändes nästan som en grej – att man inte ska stå där hela kvällen och göra sig fin.
Hur många av Henriks gäster tror du skulle bli nekade på Push? 70 procent?
Anna: Nej, absolut inte. Jag tror inte att det skulle vara något problem för de allra flesta att komma in.
–Men han där till exempel, säger jag och pekar ut en kille med ett antal piercingar i ansiktet, det finns ju inte en chans att han skulle bli insläppt.
Anna: Jodå, han skulle absolut kunna komma in. Många jag känner som går på Push har piercingar och det är inga problem alls. Sedan är det kanske inte de som blir fotade av mingelfotografen eller som vi väljer att ha som ansikte utåt men det är inte alls så hårt som man kan tro.
Vad skulle du vilja ta med dig hem till Push härifrån?
Anna: Absinten och Kartell-lamporna, de är ju skitsnygga.
Vi sveper det vi har kvar i våra glas innan vi drar vidare mot nästa stopp på Henriks lista.
Svartklubb, någonstans i Majorna, kl 02.00
Om man inte visste att klubben låg här skulle det nästan vara omöjligt att hitta till den. I alla fall om man inte hade väldigt god hörsel och kunde ana basgången från nittiotalshiten Mr. Vain som spelas när vi kommer in.–Herregud, här är de verkligen uppklädda, säger Anna och syftar på tjejen i bröllopsklänning som möter oss i dörröppningen. Men hon är inte den enda som är originellt klädd. Stället påminner om en blandning av Mel Gibson-filmen Mad Max och diskoteket i första Crocodile Dundee, om du förstår vad jag menar. Lokalen är fantasifullt utsmyckad med en röd Volvo kombi som den mest centrala inredningsdetaljen. I den kraftigt gungande bilen har ett antal personer en egen liten privat fest och på taket har ett gäng killar styrt upp ett lite annorlunda dansgolv. Anna vill också dansa på biltaket och Henrik hjälper henne upp. Scenen är bisarr men samtidigt helt naturlig.
–Här skulle jag kunna stanna hela kvällen, säger hon när hon väl kommit ner från biltaket igen. Det är ju helt otroligt att det finns såna här ställen som man aldrig ens hört talas om. Sånt här borde man göra mycket oftare, gå ut på oväntade ställen och hämta inspiration. Det vore nog otroligt nyttigt för alla som driver nattklubb.
Men vi kan inte stanna hela natten och nu är det Annas tur att guida oss, så vi ringer efter taxi. Men när vi kommer till platsen där den skulle hämta upp oss har någon snott den. På Anna och Henriks unisona begäran springer vi tillbaka till svartklubben för en sista dans.
Locatelli, Kungsportsavenyn 36–38, kl 02.30
”Längst upp på Avenyn” lyder beställningen när taxin väl anländer och en kvart senare är kindpussandet i full gång på Locatelli. Det står snabbt klart att Anna tillhör det absoluta toppskiktet på Avenyn och alla, verkligen alla, pockar på hennes uppmärksamhet.Inne på klubben är Henrik förvånad över hur lik musiken är den vi just hörde på hans eget ställe.
Henrik: Det här kunde definitivt ha spelats på Schwedenparty, men det här ser ju helt annorlunda ut. Det är lite som Ryssland, eller som på en Silja line-färja. Man har liksom ingen aning om i vilket land man befinner sig i och jag tycker att det är helt fantastiskt. Det är här oligarkerna festar!
Vi är alla angelägna om att komma till Push innan kvällen hunnit peaka så besöket på Locatelli blir kortvarigt. Jag insisterar på att jag och Henrik ska få testa pointern på egen hand men Anna gillar inte idén utan tar oss istället snabbt förbi klungan som trängs utanför repen.
Push, Kungsportsavenyen 11, kl 03.00
Väl inne blir Henrik alldeles mållös.Henrik: Jag var på er invigning för ett år sedan, men jag kom inte ihåg att det var så här det såg ut. Herregud vilka vackra människor, det är ju helt otroligt!
Anna tar oss på en guidad tur genom lokalerna, ständigt avbruten av gäster och krogfolk som vill trycka hennes hand eller hamna på bild med klubbdrottningen.
–Här har vi herrarnas, säger hon och pekar in mot ett rum där parfymflaskorna trängs på handfaten och en liten herre i smoking står redo att hjälpa till med… ja, Gud vet vad.
–Se hur dörrarna skiftar färg beroende på om de är upptagna eller inte, fortsätter hon medan hon tar oss mot champagnebaren.
Från att ha varit nästan helt ignorerad under Henriks runda har vår fotograf nu hamnat i händelsernas centrum. Både tjejer och killar i alla åldrar drar i honom och vill att han ska fotografera dem. Det verkar som att Anna hade rätt när hon sa att det är högt eftertraktat att synas på mingelbilderna på stureplan.se. Jag, Henrik och Anna skakar hand med Daniel da Silva och ställer upp oss för att förevigas i Let's Dance-stjärnans strålglans.
–Om jag skulle ta med mig något härifrån, är det helt klart människorna, säger Henrik.
–Och man kan ju inte annat än imponeras av lokalerna, det är så påkostat och storslaget alltsammans, fortsätter han med ett leende där man inte kan utläsa någon låtsad inställsamhet överhuvudtaget. Han verkar helt enkelt gilla Avenyn på riktigt.
Efter en gul fruktdrink som vi korar till kvällens absolut mest välblandade, testar vi naturligtvis dansgolvet även på Push. Om Röda Sten är rått och kargt med väggar och tak av betong, är Push raka motsatsen. Dansgolvet är lika futuristiskt som resten av lokalen och ryms i en slags kupolformad skapelse som för tankarna till sextiotalets science-fictionfilmer. Mina Barbarella-associationer förstärks ytterligare av avenytjejernas klädsel och dansstil.
–I mitten finns en cirkel som visar var akustiken är som allra bäst, säger Anna och uppmanar oss att testa. Samtidigt kastar vi våra nävar i luften i takt med housemusiken och försöker se ut som om vi aldrig gjort annat än druckit champagne och hoppat över sammetsrep.
Orgia, Storgatan 47, kl 04.00
Vi väljer att avsluta kvällen och avenyturen i piskrummet på Orgia. Annas inflytande tycks sträcka sig långt utanför Pushs portar och medan jag och Henrik sjunker ner i den röda sammetssoffan ordnar hon gratisöl och fisherman-shots.–Den här hade jag helt glömt bort att man kunde beställa, säger Henrik och suger i sig den vansinnigt uppfriskande spriten samtidigt som en okänd tjej drar i våra armar och ben och försöker arrangera våra kroppar i en kameravänlig pose medan vår fotograf trycker av ännu en serie bilder.
–Nu tar vi en sista shot innan vi drar vidare till nästa ställe, bestämmer Anna, och berusade av halstablett-sprit och avenystämning lämnar vi Orgia och rör oss vidare längs paradgatan i jakt på fler guldglimrande paraplydrinkar och klockan fem-äventyr. Vid det här laget har Henriks mungipor stelnat i ett lika strålande som fascinerat jätteleende.
Morgonen därpå vaknar jag med huvudvärk och med kavajen slängd i en hög på golvet, men innan jag påbörjar min rehabilitering med vatten och värktabletter slår jag på datorn och trycker in adressen: www.stureplan.se. Och där står vi: jag, Henrik och Anna. Jag undrar om Henrik också tillhör de 90 procenten som Anna uppskattar går in på hemsidan för att se om de är med på mingelbilderna, så jag ringer upp och frågar.
– Jaså, är vi med där?! utbrister han. Det känns ju sjukt stort, haha. Det är väl första och sista gången man är med där, men just nu känns det som att man är någon!
Jag är lite besviken över Henriks bristande mingelbildsintresse men ändå glad när han säger att han har haft en fantastisk kväll. Även Anna bubblar av lovord när jag frågar henne vad hon tyckte om kvällen och om Henriks runda. De skillnader jag såg när jag först träffade dem har dagen efter ersatts av likheter. Det slår mig att de kala betongväggarna på Röda Sten bygger på exakt samma tanke som Pushs pastellfärgade fonder. Och att tända eld på ett glas absint är precis samma sak som att tända ett tomtebloss i en champagneflaska. Skillnaden ligger bara i hur vi tolkar symbolerna. Dessutom kanske det finns ett värde i att tolka dem som två väsenskilda handlingar. Eller som Henrik sa i början av kvällen: ”I grunden kanske det handlar om att man måste tycka något om någon annan för att veta vem man själv är”. Och där är vi tillbaka i den Bourdieuska träskmarken, för när Röda Stens ägare säger att hans gäster tillhör ”den kreativa klassen” och att kärnan utgörs av studenter från HDK och fotohögskolorna, och Pushs nattklubbschef säger att en nyckelgäst på Avenyn, alltså en sådan gäst som drar med sig en svans av andra gäster, kan vara ”en mäklare eller en väldigt söt tjej”, pratar de såklart om exakt samma sak: identitetsskapande. Om att synas i rätt sammanhang. Och hur skulle man veta vad som är rätt sammanhang om man inte hade något att jämföra med?
Kanske är skillnaden ställena emellan egentligen mycket ytligare än vad man kan tro, men alla har något att vinna på att illusionen upprätthålls. Gästerna får den nödvändiga känslan av grupptillhörighet och klubbarna slipper den oro som båda är överens om att en alltför blandad publik medför.
Men varifrån kommer då de där klubbarna som ligger någonstans i gränslandet – som Styrbord Babord, Del Mundo och kanske i viss mån även Ritz – klubbar som blivit omåttligt populära de senaste två åren och där folk från båda världarna faktiskt möts – på riktigt? Kanske är det just i den blandningen deras popularitet bottnar. Eller i en så enkel sak som att allt fler börjar upptäcka att tomtebloss kan vara minst lika roligt som ett glas brinnande absint, och vice versa.
Stad:
Kategori:
