Återigen har trummisen Meg White från bandet White Stripes blivit ifrågasatt för sitt trumspel.
Trots att duon White Stripes inte varit aktiv på tolv år är Meg Whites trumspel en återkommande debatt. Man kan fråga sig varför det fortfarande är en aktuell fråga. Men nyligen twittrade journalisten Lachlan Markay ”det tragiska med White Stripes är hur bra de hade varit med en halvduglig trummis. Ja, ja, jag har hört de som säger att det är ‘ett noggrant framtaget sound’. Förlåt, men Meg White var fruktansvärd och inget band blir bättre av att ha uruselt slagverk”. En tweet som raderades snabbt, men han är bara en i den långa raden av personer som uttryckt samma åsikt.
White Stripes bildades i mitten av nittiotalet när Meg White testade att agera trummis åt sin dåvarande make Jack White. Hon hade aldrig spelat innan, men Jack såg direkt något i hennes trumspelande. Själv tyckte han att Meg var det bästa med bandet och att hennes spelande gjorde det möjligt för honom att hitta nya infallsvinklar i musiken. Paret började spela som en duo och blev snabbt favoriter på Detroits undergroundscen. Utmärkande för White Stripes var att de huvudsakligen baserade sin musik på endast två instrument, gitarr och trummor.
Medan Jack blev hyllad för sin virtuositet och inkluderad i flera listor över musikhistoriens bästa gitarrister, blev Meg sågad för sitt “enkla” trumspel. I flera intervjuer berättar hon att hon blev väldigt påverkad av kritiken, men försökte bortse från det eftersom sättet hon spelar på är högst medvetet. Förutom kritiken led hon dessutom av ångest och scenskräck. Efter 14 år var det inte längre hållbart att fortsätta med bandet, Meg hade tappat passionen för musiken. Hon har inte gjort musik sedan dess.
Att duon vunnit 19 priser, varav sex Grammys, och skrapat ihop 54 nomineringar verkar folk alltså helt kreditera till Jack. Men i ett band som bara består av två personer är det inte så lätt att räkna bort den ena halvans betydelse för helheten. Själva poängen är ju också samspelet, att helheten är större än summan av delarna. Kan man höja Jack till skyarna borde man väl också lita på hans omdöme om vilka musiker han väljer att jobba med?
Det huvudsakliga misstaget är att blanda ihop enkelt med dåligt. Att spela lågmält eller avskalat betyder inte att det inte är bra, och många manliga musiker har gjort hela karriärer på att medvetet gå mot strömmen. Det alla musiker drömmer om är att etablera sitt eget sound, att direkt kunna bli igenkänd. Det är få som gjort det på samma utmärkande sätt som Meg. I rock är det ju dessutom meningen att regler ska brytas. Att spela efter en instruktionsbok är lika poänglöst som ointressant. Vilka manliga musiker avkrävs samma strikta perfektion inom ramen för populärkultur?
Syftet med ett band är att komplettera varandra, en ständig dans mellan kontraster och spänning. Men vill man lyssna på fullkomligt felfri och prydlig musik kanske inte rock är en så bra utgångspunkt, då finns det bättre genrer för det. Fleetwood Macs Lindsey Buckingham nämns ofta på samma listor som Jack över de bästa musikerna. Gör till exempel hans oändliga gitarrsolo på en minut i Silver Springs det till en bättre låt? Eller är det snarare samspelet mellan Stevie Nicks och Buckingham, tillsammans med övriga medlemmar, som gör låten?
Turligt nog fick kritiken denna gång mothugg. Andra musiker hyllade Meg för hennes intuitiva, själfulla och anpassningsbara trumspel, flexibelt för att passa Jacks nyckfulla musicerande. En twitteranvändare sammanfattar debatten som att “Meg Whites trumspelande är ett Rorschach-test för hur du känner inför kvinnliga musiker. Men du kanske också hatar all punkmusik, som också var byggd på en enkel teknik, vilket var hela poängen”. Snarare än Megs spelande handlar det om att kvinnor utmanar handlingsutrymmet i musikbranschen. Och nog har man lyckats skaka om när kränkta troll fortfarande har ett behov av att trycka ned en 15 år senare.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2023.
