I åtta år har komikern och reggaesångaren Fredrik Boltes dokumenterat sin viktresa.
Fredrik Boltes har ett viktproblem. Så länge han kan minnas har han varit tjock, jojobantat och gått på märkliga dieter där han druckit inget annat än grönsaksjuice i månader. Men oavsett hur mycket han har försökt och hur många kilon han har gått ner har han alltid gått upp dem igen. Lösningen den här gången blev att låta en kompis filma honom under åtta års tid, vilket är upptakten till SVT:s nya dokumentärserie Min tjockumentär.
I början av Min tjockumentär väger komikern och sångaren in på en matchvikt om 162 kilo och har svårt med basala saker som att gå upp för trappor, torka sig efter toalettbesök och vara en pappa till sin son. Det är en naken skildring där vi bjuds in under huden och fettvalkarna på någon som står inför ett livsavgörande beslut. Ibland är det så hudnära att jag måste titta bort, som när Fredrik Boltes svabbar sig under magen och berättar utlämnande om hur det är att ha svamp under pungen.
Bara en av fyra tusen dör när de gör en gastric bypass, säger Fredrik Boltes, som för att övertyga sig själv om att han inte är en av dem som skulle kunna drabbas. Men innan han lägger sig under kniven spelar han in ett meddelande till sin 5-årige son Bosse. Utifall att.
Om du någonsin har varit överviktig så vet du att stigmat och skammen kring fetman är nästan lika svår att bli av med som extrakilona. Har du en gång fått en kommentar om dina valkar i skolans omklädningsrum så sitter det, oavsett hur många juicedetoxer du gör och hur många halvmaror du springer.
Boltes är inte ensam med sitt viktproblem. I dokumentären berättar de att 67 procent inom den socioekonomiskt utsatta gruppen i Sverige är överviktiga, medan bara 45 procent i den socioekonomiskt starka är det. Under 1980 till 2021 ökade andelen vuxna med övervikt och fetma från 31 till 52 procent, enligt statistik från SCB.
Trots att fler än hälften av alla vuxna i Sverige är överviktiga, syns de sällan på tv. Och när de väl gör det är det i program som Biggest Loser eller Lyxfällan, där de antingen ska bli av med sin övervikt eller har blivit det på grund av sin livssituation.
Vems fel är det då att någon blir fet, eller drabbas av obesitas som det nu heter? Individens eller samhällets? Som allt från bensinpris till arkitektur blir detta också en politisk fråga. Å ena sidan är det individen som tuggar i sig kebabpizzan med strips och bearnaisesås, å andra sidan tycks systemet vara riggat för att göra fattiga feta.
Vi lever i ett plusmenysamhälle där expediten på Pressbyrån frågar om du inte ska ha en rabatterad kanelbulle till ditt kaffe och där paprikan kostar hutlösa 59:90 kronor kilot på Ica medan en varmkorv bara kostar fem spänn på Biltema.
Sensmoralen är att vi alla har ett viktproblem. Vare sig vi är feta eller ej.
Läs även: "Visa pattarna!"
