Stranger Things.

TV-serien är den nya blockbustern

David Weiss 19:48 14 Jun 2022

Blockbustern i TV-format är någonting nytt. Men också gammalt och återvunnet.

Den 27 maj släpptes del ett av säsong fyra av Netflix flaggskepp Stranger Things (2016-). Serien följer som bekant ett gäng unga Hawkinsbor, som numer är i high school-åldern, som för en ständig kamp mot övernaturliga väsen och försöker få grepp om hur det mystiska Upside Down fungerar. Den nya säsongen är ännu mer uppsvälld än tidigare: speltiden ligger på tretton svindlande timmar uppdelat på nio avsnitt, i runda slängar 86 minuter styck. Den avslutande delen av säsongen, de två sista avsnitten, släpps första juli. Notan för hela säsongen går på häpnadsväckande trettio miljoner per episod. I uppsnacket inför säsong fyra kallade Matt Duffer, ena halvan i brödraduon bakom serien, den föregående säsong tre för deras “blockbuster-säsong”. 

Formuleringen får mig att reagera. Att serier sedan länge fattat grepp om planetens halvhjärtade slökollande är redan allmän sanning. Duffers uttalande får det att låta som att det episodiska formatet även börjat göra landvinningar som påkostad spektakelunderhållning. Det gäller inte bara Stranger Things. Från Marvels produktionsband rullas dyra serier ut i gott tempo: bara under fjolåret släpptes Loki och Hawkeye. Båda kostade tjugo miljoner per avsnitt. Någonting har hänt, det märker till och med en tv-agnostiker. 

Blockbuster som begrepp fick sitt fäste när Hajen (1975) gjorde en hel generation sjuttiotalsungar livrädda för havet. En googlesökning bort påstår Cambridge lexikon, något reduktivt kan jag allt tycka, att en blockbuster är  “en bok eller film som är väldigt framgångsrik”. Det räcker inte för att greppa vad en blockbuster är. Det är en typ av produkt som är uttänkt att håva in storkovan. De får inte vara för tunga eller för svåra och ska pengarna in får de heller inte vara för blodiga så man kan hålla åldersgränsen nere. Men det viktigaste är ändå själva spektaklet. Biopengen lägger man för adrenalinet en schysst explosion ger.

Hur gör Dufferbröderna blockbusterunderhållning i serieformat? Taktiken verkar vara extra allt. Flådigare effekter, mer action, men det som sticker ut mest är hur de blandar genrer efter egen smak och behag. Det svänger fort mellan skräck till något mer liknande påkostad thriller. Och såklart fantasy. 

Säsongens första avsnitt går i skräckens tecken och det blandas friskt mellan olika underkategorier från genren. Cheerleadern Chrissy blir lamslagen av läbbiga vakendrömmar: ett gammaldags golvurs glas spricker och spindlar väller fram. Hon blir även attackerad av ett monster som ser ut att ha ramlat in från en släktmiddag för xenomorpher (varelsen från Alien (1979)). Framåt slutet knäcks hennes lemmar som kycklingben och här sticker mina tankar iväg till Luca Guadagninos nyversion av Suspiria (2018). Psykologisk skräck, monster och body horror om vartannat. 

Redan i första avsnittet känner jag att den Dufferska varianten av tv-blockbuster har mycket gemensamt med halvdyr genrefilm. Förutom Suspiria tänker jag på Us (2019) fler än en gång. Bland annat är Upside Down-grejen inte helt olik den parallella skuggvärld dubbelgångarna driver runt i Jordan Peeles film. I en av avsnittets längsta sekvenser korsklipps det, tajmat på sekunden, mellan årets basketmatch och en minst lika uppsnackad Dungeons and Dragons-session. Inte alls olikt klimaxet i Us. 

Både Suspiria och Us kostade tjugo miljoner styck, vilket kanske inte låter som det mest påkostade någonsin. Men just den typen av film, som fångas upp i spannet “mid budget-movie” i amerikanska produktionssammanhang, har varit på nedgång om sistone. Leah Asmelash (CNN entertainment) skriver att trenden inte är ny. De stora bjässarna, som bl.a. Universal Pictures och Paramount, släpper färre och färre filmer och de som släpps är i allt större utsträckning svindyra och gnidet uttänkta för att dra in varenda möjlig krona. I och med pandemin, fortsätter hon, har trenden skyndats på och det blir tydligast om man kikar närmare på Knives Out (2019). Trots att den togs emot väl av kritiker, 97 procent positiva recensioner på rotten tomatoes, och drog in över trehundra miljoner dollar på en budget motsvarande fyrtio, så räcker inte det för att uppföljaren ska få biosläpp – den går direkt till Netflix i stället. Kanske är det just den nivån av pompa och ståt, som tidigare var gångbar för någorlunda påkostad genrefilm, som är Stranger Things-varianten av ett storskaligt event?

Kanske är det så, men det finns även sekvenser som hade hört hemma i regelrätta blockbusters. I avsnitt fyra är Hopper, polisen som med tiden dragits in i ungdomarnas äventyr, i ett gudsförgätet Kamtjatka och sliter hund i ett vintrigt fångläger. Han behöver iscensätta en flykt. Han hittar en öppning från straffarbetet, drar iväg till en stuga där det snart börjar slängas knytnävar med en fångvakt. Det leder till eldstrid, explosioner och till slut en flykt på snöskoter. Det här är så bekant och beprövat det bara kan bli. Bistra skurkar, eldmoln och jakt i ilfart på den ryska tundran. Scenen hade lika gärna kunnat höra hemma i en Bondrulle från 80-talet.

Blockbustern i TV-format är någonting nytt. Men också gammalt och återvunnet, i alla fall när det kommer i formen av Stranger Things. Det känns passande. Serien är närmast ett retrofetischistiskt hopkok av åttiotalsurkunder, men bryter som sagt samtidigt ny mark i hur dyra och långa avsnitt kan tänkas vara. De längsta tv-avsnitten någonsin har tidigare klockat in runt 150 minuter, bland annat i finalen av den turkiska The Magnificent Century (2015-2017). Sista avsnittet i den pågående säsongen av Stranger Things är ungefär lika långt. Vi får se om Dufferbröderna även försöker slå världsrekord i TV-spektakel. 

Den andra delen av den fjärde säsongen av Stranger Things släpps den 1 juli. 

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!