Visst hade TV-serien Det mest förbjudna sina kvalitéer: Cilla Thorell som spelar Kerstin Thorvall är övertygande, miljöerna retrosnygga. Men jag har ärligt talat aldrig blivit deppigare över en skildring av en normbrytande, så kallad "stark kvinna".
Hopp ingivet efter seriens tredje och sista avsnitt? Cirka inget. Är sensmoralen att man blir galen av att konsekvent bryta mot samhällets förväntningar och öppet debattera det "förbjudna"? Isåfall ger jag upp nu.
Kerstin Thorvall var aldrig rädd för att säga vad hon tyckte, och en röd tråd som löper genom hela serien är just att hon gör det oväntade. Allt det som en fru och mamma inte väntas göra – prioritera jobb framför familj, överge sina barn, låta sin mans gallerist sensuellt smeta chokladpudding över ens kropp.
Hon var en pionjär för kvinnors rättigheter, uttalad feminist eller inte. I serien ter hon sig istället mest elak mot de hon står nära, och självisk till det yttersta. En ständigt närvarande känsla av "nej, snälla, gör det inte" är med mig genom hela serien. Men hennes agerande kanske är en oundviklig konsekvens av att konstant gå emot samhällets förväntningar? Det låter inte helt orimligt.
Hade serien genererat färre känslor av att allt är förlorat om den humor som var en fundamental del av Kerstin Thorvalls uttryckssätt fick komma fram mer? Jag tror det. Hennes humor var rapp, om än nattsvart, men den var viktig och den förtjänade att ta mer plats i serien.
Enda gången jag kände ett "jaa, Kerstin, kör för fan" var när hon skulle laga dessert till sina middagsgäster och för att hämnas på sin man formar efterrätten till en penis. Där fanns en gnutta hopp.
Nyligen sände SVT serien "Det mest förbjudna", som handlar om författaren Kerstin Thorvalls liv. Den är fritt baserad på hennes skandalomsusade bok med samma namn. Serien består av tre avsnitt som följer hennes liv från femtiotalet och fram till 2005. Kerstin gick bort i hjärtinfarkt 2010, 84 år gammal.
Läs även: "Snälla, sluta kalla all negativ kritik för hat".
