James Graham Ballard avled den 19 april 2009. Han blev 78 år gammal. Han var till sättet artig och korrekt, mycket älskvärd och var välsignad med en fullkomligt otyglad fantasi - han var för oss oöverträffad som visionär författare. Hans berättelser reser sig likt en ofantlig vittnesbörd över människans natur med vars hjälp man kan greppa komplexa händelser som 11 september-attackerna, urbana kravaller och YouTube-sända skolmassakrer. Läsaren exponeras för den delen av hjärnan - vi kan kalla den Fight Club-vecket - där vanligtvis kraftfulla mentala processer och psykisk styrka sakta men säkert arrangeras om till en ny logik där destruktivitet, massförstörelse och självutplåning framstår som naturligt. Processen resulterar i allt från unga kvinnor som skär sig, spänningssökande slackers utanför samhället till fullskaliga paramilitära attacker.
Det finns knappast en rad i Ballards böcker som inte gör mig stum av förundran över hur människan gång på gång lyckas förgöra sig själv för att i nästa sekund blåsa liv i sin art igen. Hans penna skär genom det destruktiva mänskliga psyket likt en kirurgs skalpell.
Men det är inga galningar i Ballards värld som gör denna inre resa som sedan med våldsam effekt manifesteras i den yttre verkligheten. Snarare välanpassade och välmående element ur medelklassen.
Det är de själva som villigt och metodiskt gör de omkopplingar och kortslutningar i ovan nämnda Fight Club-veck som krävs för att för alltid förändra sitt perspektiv och sina möjligheter att bli en föredömlig samhällsmedborgare. Ibland sker processen med hjälp av någon yttre impuls, som en karismatisk och moraliskt utmanande Kleerup-figur som inspirerar till alternativa livsstilar, men lika ofta utan någon påtaglig anledning annat än för att få ett slut på monoton, borgerlig vardagsleda.
Ballard beskrev detta skeende särskilt tydligt i Crash från 1973, där självförvållade bilkrascher och sexuellt umgänge blir huvudpersonen James enda motiv och drivkraft genom berättelsen. Det är egentligen bara i denna bok samt Chuck Palahinuks Fight Club och i Dostojevskijs Brott och Straff som jag upplevt att jag kommit in i psykopatens huvud på ett så övertygande sätt. Man måste motvilligt släppa greppet om sin fantasi för att tillåta sig själv att börja resonera som Tyler, Raskolnikov eller James.
Och där hittas min kärlek till Ballard: en slags frigörelse av fantasin, inte minst dess mörkaste sidor. Alltid behärskat. Alltid utan alarmism. Alltid utan moraliserande undertoner.
Istället berättar Ballard, i Zolas och Flauberts tradition, enkelt och rakt om människans uppror mot sin egen upprättade tillvaro med bekanta borgerliga rutiner och värderingar. Hur, likt Albert Camus existentialism, upproret och rörelsen framåt blir den enda meningen i livet. Han visar på en slags inverterad konventionell logik - där otrohet är förutsättningen för ett fungerande parförhållande, där atombomben är en god och förlösande företeelse och där jakten på de mest extrema kickarna blir trist vardagsrutin. Att vi alltjämt behöver något att reagera mot och att ingen konstant, trygg mark finns att söka. För när galenskapen och helvetet blivit det normala tillståndet söker människan återigen att upprätta en normal tillvaro med bekanta borgerliga rutiner och värderingar.
Likt en läkare ställer en patients diagnos, ställer Ballard diagnosen för vår natur. Han gör det klart och tydligt i naturalistisk anda utan att ifrågasätta sin egen auktoritet genom Brechtsk reflexivitet, Gonzosubjektivitet eller något annat ihåligt och postmodernt. Likt en seismograf plockar han upp de små vibrationerna i samtiden, förstärker dem och extrapolerar sin varning om de fenomen som kommer att frammanas inom en snar framtid. Det är helt enkelt en kristallkula som tar form genom hans böcker, en kristallkula jag ständigt väljer att se världen, människan och dess framtid igenom.
JG Ballard författarskap i urval som Nobelkommittén aldrig läste: Crash, The Atrocity Exhibition, Kingdom Come och The Drowned World.
Stad:
Kategori:
